Meänkieli eller
Tornedalsfinskan som är en blandning av finska, svenska och helt egna ord lever starkt
kvar i Tornedalen. Och språkets framtid är ljus: meänkieli har fått status som
officiellt minoritetsspråk i Sverige.
– Inte hjälper de officiella besluten ett språk att bevaras om inte människor
talar språket, säger snickeriläraren Henry Huuva, 45, i Övertorneå. Men han
är hoppfull om språkets möjligheter att leva kvar för att berika livet i dalen.
Henry är barnfödd i Övertorneå. Mamman kom från finska sidan av älven, pappan är
svensk same. Modern talade bara finska, fadern dessutom samiska. Henrys hemspråk var
finska eller rättare sagt områdets dialekt meänkieli. När Henri började skolan i
början av 60-talet kunde han inget annat än finska. I skolan talade man bara svenska.
– Jag upplever inte att det var tvång att lära sig svenska. Det var naturligt
att man skulle göra det, vi bodde ju Sverige. Vi hade en trevlig tvåspråkig lärare som
nog såg mellan fingrarna ibland och lät oss tala finska också, berättar Henry som
arbetar som snickerilärare vid yrkeskurscentralen i Övertorneå.
Människor vittnar också om ett annat slags bemötande i skolorna: disciplinen var
sträng och finnbarnen tilläts inte att tala sitt modersmål ens på rasterna.
Tsarens streck
Än i dag talar man meänkieli i Tornedalen. På finska sidan lever språket närmast i
de byar och städer som ligger alldeles invid älven från Karungi till Karesuando. I
Sverige går språkgränsen 20—30 kilometer väster om älven.
Vid freden i Fredrikshamn år 1809 slog Sverige och Ryssland fast Torne älv som gräns
mellan länderna. Väster om gränsen bodde också finnar eller meänlänningar, så
språkgränsen drogs inte riktigt där det hade varit naturligt.
Språkgränsen har kallats tsarens streck. Tsaren kände inte till mer än två platser
i norr: Torneå och Åbo. Och därför drog han strecket genom Torne älv (enligt Matti
Kenttäs och Bengt Pohjanens "Meänkielen kramatiikki").
Utöver "kramatikboken" har man gett ut lyrik, romaner, skådespel och filmer
på meänkieli. T.o.m. Bibeln har översatts till meänkieli.
Älvdal som hemland
För Henry Huuva är svenskan ett starkare språk än meänkieli. Svenska talas det i
arbetslivet men i den samnordiska skolan får man också ta till finska och engelska
ibland. Finnarna vill sällan tala svenska även om de bor alldeles vid gränsen.
– Kanske det har gått så att finnarna på östra sidan om älven inte har
behövt lära sig svenska eftersom man klarar sig bra på finska och meänkieli på den
svenska sidan, funderar Henry.
Han minns inte att han någonsin skulle ha behövt skämmas över sitt meänkieli, ens
som ung man.
– Även om jag talar svenska riktigt bra kan man nog höra att jag är hemma i
Tornedalen. Typiskt för meänkieli är att lägga in bokstaven H i de svenska orden.
Ibland talar jag finska, ibland svenska och emellanåt blir det meänkieli. Det här är
svårt för andra att begripa.
Henrys läs- och skrivspråk är svenska. Visst lär han kunna skriva finska också,
men ingen annan kan läsa det han har skrivit.
Vad är då Henry i sitt eget sinne, svensk eller finne? Svensk medborgare är han
förstås som tornedaling.
– Men mer upplever jag mig som same än som svensk. Finland är lika mycket
hemland som Sverige. Här vid gränsen har inte fosterlandet så stor betydelse.
I arv åt barnen
Henry minns inte att hans mor någonsin skulle ha talat svenska, men han visste att hon
förstod åtminstone lite svenska. Det var också modern som lärde Henrys barn tala
meänkieli. Minstingen som är ett och ett halvt år kan inte något språk ännu men får
åtminstone svenska, skånska, meänkieli, finska och franska i arv från föräldrarna.
Barnen hör sagor på många språk.
Det finns alltjämt människor i Övertorneå som inte förstår något annat än
meänkieli. Ungdomen talar svenska men nog förstår de unga också meänkieli och lyssnar
på äldre folks berättelser, säger Henry.
I arbetslivet räcker det inte med meänkieli annat än kanske i riktigt små företag.
Det är svenska som gäller.
LEENA SERETIN
Översättning: Astrid Nikula
