Bristen på arbetsplatser i Ylitornio, finska Övertorneå, och utsikten att förtjäna bättre fick Esa Tapani, 17, att söka sig till bilindustrin i södra Sverige i början på sjuttiotalet. I elva år jobbade han på Volvo, sedan blev hemlängtan för stark.

– Jag bara kände att nu måste jag iväg norröver, säger Esa Tapani, i dag verkstadsklubbens ordförande, d.v.s. huvudförtroendeman, på livsmedelsföretaget Polarica i Haparanda, där han jobbar på bärlinjen tillsammans med sex andra finländare.

Liksom många andra finländare stannade han upp på svenska sidan.

- Den dag dubbelbeskattningen slopas rullar många pensionärers flyttlass österut. I Haparanda bor drygt 10 000 personer, av dem är 2 900 finska medborgare, medan 1 700 tidigare varit det. Här klarar man sig på finska, svenska och meänkieli, berättar Esa.

Internationellt på gränsen

Privatägda familjeföretaget Polarica, grundat som Norrfrys för trettiotalet år sedan, ligger invid järnvägen i utkanten av ett typiskt svenskt småhusområde där några ilsket blåmålade tvåvåningsvillkor sticker av mot allt det vita och röda. Haparanda är huvudort för Polarica som också bl.a. har enheten Polfrys i nordvästra Polens jordgubbsdistrikt och en enhet i finska Sotkamo, tidigare Jamsa Oy.

I de blåmålade plåthallarna i Haparanda arbetar ett femtiotal arbetstagare, ungefär fifty-fifty män och kvinnor som är organiserade till nästan 100 procent. På kontoret finns ett tiotal anställda.

– Alla talar finska i produktionen, ungefär 90 procent av oss är hel- eller halvfinnar, skrattar Esa och berättar att också många av de flera tiotal säsongarbetarna på hösten har finska rötter.

Polarica levererar vilda och odlade bär, bärkoncentrat, svamp och vilt m.m. till livsmedelsindustrin, både till grossister och detaljhandeln. Mycket går på export, t.ex. japanerna är barnsligt förtjusta i blåbär. Viltprodukterna är till stor del lokala som hjort, älg och ren men också mera exotiskt som struts och känguru.

Exotiska är också de föremål som bildar ett collage på väggen i matsalen. Här hänger yxblad, gafflar, knivar, en plånbok med några kronor och olika träföremål.

– Ett litet urval av vad bärplockarna lämnar efter sig i korgarna, berättar Esa.

Betalt över avtalet

Löneförhandlingarna står för dörren i maj. Också i Sverige är lönerna inom Livs låga, grundlönen är på 85 kronor i timmen. På Polarica startar man från 94 kronor. Enligt Esa Tapani är det mera regel än undantag att företagen betalar över avtalet. Under goda år har Polarica betalat ut ett rejält bonus till sina arbetare.

Skatteprocenten i Haparanda ligger en bit över 30, men de som valt att bo på den finska sidan betalar endast 25 procent.

– Min lägre skatteprocent innebär samtidigt att jag inte får göra reseavdrag, påpekar Marja Mylly, långpendlare från Keminmaa. Tur och retur blir det 50 km dagligen.

Trevliga arbetskamrater och hyggligt folk i ledning gör att Marja trivs på Polarica där hon jobbat i 20 år. Förpackningsjobbet med alla lyft tog dock på nacke och skuldror och Marja har fått flytta över till bärlinjen. Där hoppas hon få stanna fram till pensionsåldern som är 65.

– Pensionsåldern är alltför hög i det här jobbet som är fysiskt krävande, inflikar Esa Tapani.

Annikki Lempeä har sina rötter i Ylitornio men hon har valt att bosätta sig i Haparanda. Gränsen betyder inget, varken för henne eller hennes två kolleger. Däremot hoppas trion på att Eurocity-projektet ger mera arbetsplatser.

I höst går Sverige till omröstning om euron. För Esa Tapani är det egalt, han kan lika gärna handskas med två valutor som hittills. LO:s kamp för buffertfonder tycker han är ointressant då fonder i dag tenderar att gå dåligt.