Brandkåren i Torneå rycker ut då det brinner hos
grannen. Att grannen, Haparanda, ligger på andra sidan riksgränsen, spelar ingen roll.
På fem minuter är manskapet från Torneå på plats. Haparanda brandkår med endast en
anställd på heltid, de övriga på deltid, behöver däremot minst en kvart för en
utryckning till finska sidan.
Brandkåren har tagit en tjuvstart i gränsöverskridande samarbete. Ett skriftligt
avtal ingicks redan på 90-talet. Brandchef Harri Paldanius såg 
gärna att samarbetet ytterligare byggdes ut bara de formella
hindren undanröjs. Onödig och i värsta fall ödesdiger tidsspillan uppstår då Torneå
brandkår som finsk myndighet inte kan ge order på svenska sidan även om mannarna är
först på plats.
– Ett gemensamt permanent räddningsverk med Haparanda skulle ge ett verkligt
effektivitetslyft till ömsesidig nytta. Också nu fungerar samarbetet väl men flera
samövningar och förebyggande rådgivning i skolorna borde vi få.
På Gränsen kan ge ringar på vattnet också för brandkåren. Paldanius hoppas också
på ett uppsving för näringslivet.
– Och att Torneå och Haparanda blir mera synliga, säger brandchefen och skyndar
i väg till en duvning i svenska på medborgarinstitutet. Svenskan behövs i jobbet.
Underbemanning ett hot
Den samägda tankbilen är inhyst i Haparanda medan Torneå har hand om
"rappapiili", en bomstegbil med slangkoppling av två slag, finsk och svensk.
Slangkopplingen varierar, precis som rälsbredden i tvillingstäderna.
– Med en vaktstyrka på en plus tre blir det ingen karl över för rappapiili här
i Torneå. Attackbilen och tankbilen är de vi kan bemanna, konstaterar brandmännen och
drar historien om den gången då två brandmän var på ambulansuppdrag, en hade jour och
larm kom från AvestaPolarit — med egen fabriksbrandkår som underställs Torneås
då det gäller.
– En Tarzan på de femtio åkte resolut i väg för att släcka eldsvådan på
storföretaget, grinar killarna.
Riskkartläggningen förespråkar modellen med en plus fem i vakten men en påstöt hos
Torneåpolitikerna har hittills inte gett resultat. Brandmännen skulle inte heller tacka
nej om jobbet värdesattes mera, också i pengar.
Tyngre jobb
Underbemanningen gör att det inte finns fysiskt lättare uppdrag för de äldre. I
Torneå är den yngsta ordinarie brandmannen 41, den äldsta 54. Pensionsåldern är i dag
65 år medan brandmännens medellivslängd är endast 59 år.
– Redan fysikens lagar gör att vi äldre inte tävla med 20-åringar. Senast vid
50 borde vi gå i pension, konstaterar brandman Timo Pietinhuhta med 30 år bakom
sig på brandverket.
Paradoxalt nog har jobbet blivit tyngre i takt med att utrustningen blivit bättre.
Förr smälte delar vid 200 grader, nu tål all utrustning 800 grader och brandmännen
kommer närmare brandhärden. På en kvart i stiger då kroppstemperaturen till 40 grader.
Tung utrustning och stress gör inte jobbet lättare.
Trots den korta svenska brandmannautbildningen – fem veckor för deltids- och
åtta för heltidsanställda – mot ett och ett halvt år i Finland förlöper
samarbetet fint. På finska eller meänkieli, framhåller brandman Juha Heinänen,
bosatt i Haparanda.
För honom liksom de övriga är det ingen skillnad på vilken sida gränsen de jobbar.
– Gränsen är en linje dragen i vattnet.
