– Respekten för arbetarna är större nu, säger direktören vid Electrolux´ stora kylskåpsfabrik i Jászberény, 100 km öster om Budapest. Han heter Sándor Orosz och är mäkta stolt över sin fabrik och vad de anställda producerar.

– Privatiseringsprocessen har förminskat värdet av arbetarnas yrkeskunskaper, säger metallförbundets ordförande Károly Szöke. Han tar emot på sitt arbetsrum i metallförbundet VASAS´ högkvarter i Budapest strax efter förbundets högtidliga 100-årsjubileum.

Vi befinner oss i Ungern, där 84 procent av deltagarna i folkomröstningen sagt ja till landets medlemskap i den europeiska unionen, EU. Det låter som de båda beskriver två skilda världar.

Erfarenheterna av kommunistregimens fall och marknadsekonomins inträde låter sig verkligen beskrivas på helt olika sätt. Löntagaren besöker två arbetsplatser där privatiseringen av företagen skildras olika som natt och dag.

Svagt intresse för EU-valet

Det är inte en tillfällighet att ungrarna är ett de första av de 10 kandidatänderna att folkomrösta om EU och det allra första i den tidigare Warszawapakten. Det var de politiska ledarna i Ungern som åstadkom den första lilla öppningen i järnridån mellan öst och väst, då de i september 1989 öppnade gränsen mot grannlandet Österrike. Det inledde den process som några månader senare resulterade i Berlinmurens fall och så småningom det kommunistiska Sovjetväldets totala kollaps. Sedan följde omvandlingen av det ekonomiska systemet med privatiseringen av de tidigare statsägda företagen som ett viktigt inslag.

Ungern är redan medlem i försvarsalliansen Nato och vill tillhöra den västliga världen i flera avseenden.

Men valdeltagandet i EU-omröstningen var oväntat lågt, 46 procent.

– Jag glömde bort att det var val, säger en av de många unga arbetarna vid monteringsbandet på Electrolux, István Oláh. Ändå hade metallklubben skrivit ett brev till alla medlemmar och uppmanat dem att rösta ja.

Ilona Ernék har däremot följt uppmaningen. Hon har arbetat tre år på fabriken, där genomsnittsålder är 34 år. Ungdomarna kommer från landsbygden utanför staden. Alternativet vore att stanna kvar på de jordbruk som kommer att bli de stora förlorarna på grund av EU-medlemskapet. Bland annat måste svinuppfödningen minska med en miljon grisar, eftersom de ungerska bönderna inte kan konkurrera med de storskaliga danska fläskproducenterna.

Satsar på kvaliteten

András Zsótér är ordförande för metallklubben på Electrolux och har arbetat på heltid för facket sedan december 1988. Han har således erfarenheter av tiden såväl före som efter övergångperioden 1990—91 från det gamla enpartiväldet till en parlamentarisk demokrati. Han var inte aktiv kommunist men måste vara med i partiet för att som nygift få en bostad i början på 1970-talet. Då och då blev han kallad till partiets företrädare för att förklara varför hans pappa gick i kyrkan och varför hans son blev kristet döpt.

– Partiet hade den avgörande makten, säger András Zsótér. – Det var ett enormt stort steg som togs när företaget privatiserades och Electrolux blev ny ägare i april 1991. Vi var oroliga eftersom vi inte kunde förutse vilka förändringar som skulle ske. Men det blev en mjuk övergång, mest tack vare den nye chefen, Tibor Kertesz. Han var en exungrare som återvände efter att ha varit flykting i Sverige sedan 1956. Det var en positiv överraskning att möta hans öppenhet och pålitlighet. Ett handslag gällde.

Antalet anställda vid fabriken har minskat men de avskedade har fått jobb hos mindre företag som avknoppats. Produktionsvolymen har ökat och företaget har kapacitet att växa sig ännu större.

– Vi ska förbättra kvaliteten på våra kylskåp och vår service och det vet våra anställda, säger direktör Sándor Orosz.

Nya omklädningsrum och rekreationsutrymmen för de anställda har just blivit färdiga och Orosz uppmanar en städerska att vädra ut lukten av färsk målarfärg.

– Det här ska vara som ett andra hem för arbetarna.

Utbildning trumf i EU-Ungern

Klubbordföranden tycker också att relationerna mellan facket och företaget förändrats till det bättre efter privatiseringen.

– Båda sidor anstränger sig att förstå den andra partens argument, säger András Zsótér. Men han suckar djupt när han talar om lönerna och medger att de anställda är missnöjda. – Det är den största besvikelsen.

De anställda tjänar i genomsnitt 110,000 ungerska forint (425 euro) i månaden och har nätt och jämt bevarat sin köpkraft sedan 1991. Zsótér är kritisk mot att toppchefernas löner däremot har stigit kraftigt. – Löneskillnaden mellan arbetarna och management är åtta gånger större än i väst.

Organisationsgraden är hög bland de anställda på Electrolux, hela 75 procent. Annars är i genomsnitt endast var fjärde metallarbetare medlem i facket, vars medlemsantal minskat kraftigt på tio år. Ljuspunkter finns emellertid.

Finska metallförbundet har tillsammans med kärnförbunden i Nordiska metallsekretariatet finansierat ett treårigt organisationsprojekt vid Nokias fabrik i Komarom vid gränsen mot Slovakien och vid Elcoteq i Pecs 300 km söder om Budapest. På Nokias metallklubb har antalet medlemmar ökat från 12 till 170. Vid Elcoteq har facket tack vare projektet fått en aktiv roll i samband med en sammanslagning av två företag.

Zsótér ser fram emot Ungerns medlemskap i EU.

– Jag tror att levnadsstandarden kommer att stiga. Det kommer inte att regna manna från himlen. Men de som har god utbildning kommer att få helt nya möjligheter i ett Europa utan gränser. De lågutbildade riskerar däremot att få det svårare. Därför är det nödvändigt att höja vår utbildningsnivå. Det måste även facket engagera sig i.

Val mellan pest och kolera

Stålverket Dunaferr ligger i Dunaújváros, 80 km söder om Budapest. Namnet betyder "Den nya staden vid Donau". Staden byggdes upp på 1950-talet med stålverket som industriell bas. Då hette den Sztálinváros, dvs Stalins stad, men regimskiftet i början på 90-talet ändrade namnen på både gator och städer. Och medförde utmaningar för den ungerska stålindustrin.

Dunaferr är fortfarande i statlig ägo men ska privatiseras, trots politikernas löften för riksdagsvalet i maj 2002 att så inte skulle ske.

Fackklubbens ordförande Sándorné Mucsi och vice ordförande Zoltán Borbély säger med en mun att stämningen bland de 8 400 anställda är spänd. De är helt emot utförsäljningen. Klubbledningen har uppvaktat statsministern, finansministern, socialistpartiets ordförande och andra makthavare för att protestera mot det svikna vallöftet och för att få information. Men allt har varit förgäves. De anställda samlade ihop 16 000 namnunderskrifter på protestlistor som överlämnades till regeringen.

– Regeringen har försökt hålla oss lugna genom att lova besked senare, säger Sándorné Mucsi. – Men den har inte ändrat sig ett dugg.

På frågan om staten är en bra ägare som det är värt att kämpa för att behålla svarar Zoltán Borbély ett obetingat nej. – Men vi är rädda för att en stor utländsk ägare ska köpa upp oss bara för att lägga ner. Om vi inte får en ny ägare som är beredd att investera kollapsar företaget. Att få en privat ägare är trots allt bättre än att det inte sker någonting alls.

Prisen på EU-nivå men inte lönerna

De båda fackliga ledarna är kritiska mot det sätt på vilket de ungerska regeringarna skött stålverkspolitiken. Regeringarna har varit omväxlande center-höger och socialistiska sedan 1990. I sin iver att snabbt göra Ungern till en medlem av EU har de förbundit sig att inte subventionera stålproduktionen.

– Samtidigt har stålverken i Slovakien och Tjeckien fått miljontals euro från staten. De var moderniserade och redo för en privatisering på ett helt annat sätt än vi. Våra regeringar har inte tagit sitt ansvar.

Produktionen vid Dunaferr utförs med hjälp av 1950-talets och i någon mån 70-talets teknik. Det kan förklara varför Metal World får inte komma in i fabrikslokalerna och ta bilder.

Klubbledningen är positiv till ett ungerskt EU-medlemskap.

– Vi hoppas att nå samma levnadsstandard som ni, säger Zoltán Borbély. –

Priset på dagligvaror, som tidigare var subventionerade, har redan nått er nivå. Men lönerna ligger fortfarande på en tredjedel av genomsnittet i EU."

Ändå tjänar stålverksarbetarna vid Dunaferr jämförelsevis bra, 170 000 HUF i månaden (655 euro) jämfört med cirka 130 000 HUF/mån (500 euro) i hela Ungern. Dessutom får de 14 månadslöner per år.

Privatiseringen slår hårt mot jobben

VASAS´ ordförande Károly Szöke förstår Dunaferrarbetarnas oro. Erfarenheterna av privatiseringen av de ungerska industriföretagen är mycket blandade. Szöke nämner stålverk som privatiserats och minskat antalet anställda från 19 000 till 1 500 och från 15 000 till 2 000. Det har slagit hårt mot fackets medlemsantal.

– Facket har haft bra relationer med de tyska och österrikiska ägarna. Men de multinationella företagen från Japan, Sydkorea och USA är mycket antifackliga. De vill helst anställa unga arbetare som inte är intresserade av facket. När det blev känt att vi organiserat arbetarna vid det sydkoreanska Samsung, sa företaget att då outsourcar vi och lämnar landet.

Electrolux var exemplarisk i samband med privatiseringen — företaget kom snabbt och intog en positiv attityd gentemot de anställda.

– Det var tyvärr ett undantag, säger Szöke. — Privatiseringsprocessen har lett till att de ungerska arbetarnas erkänt goda yrkeskunskaper har devalverats. De har förvandlats till robotar vid det löpande bandet.

STIG JUTTERSTRÖM
Budapest, april 2003