– I början förekom det en del fördomar men
ingen har behandlat mig dåligt, säger Sari Rautiala.
Hon är den första kvinnan i Finland som har blivit brandman. Hon blev
färdig med sin utbildning i Kuopio på våren 1995. Ungefär ett halvt år senare
började hon jobba på brandstationen i Vandaforsen.
– När jag gick i gymnasiet ville jag bli polis, precis som min storebror, men
när det inte gick valde jag att bli brandman istället. Jobbet är intressant och
omväxlande, jag trivs bra.
Rautiala vill inte kalla sig brandkvinna eller kvinnlig brandman eftersom det låter
dumt i hennes öron. Hon har samma uppgifter som sina kolleger och är van vid att kallas
samma som de. Hon särbehandlas inte och ingen säger åt henne att hon inte behöver
göra vissa saker för att hon är kvinna.
Bra kondition efter graviditet
Årligen testas brandmännens kondition och då avgörs det om de får rökdyka. Sari
Rautiala upprätthåller sin kondition genom att spela fotboll, lyfta tyngder och delta i
den obligatoriska idrotten som ordnas på arbetsplatsen. Hon hade inte problem med att
komma i form efter att hon hade fått sina två barn.
– Det handlar om att ha en viss sportig livsstil. När graviditeten konstaterades
slutade jag rökdyka och då jobbade jag i ambulansen. Där måste man visserligen ibland
lyfta tunga patienter men det gick bra.
När magen innanför arbetskläderna började växa, skämtade vissa kolleger men
Rautiala är van vid olika slags skämt. Hon tycker att det inte har varit så underligt
att jobba på en så mansdominerad bransch. Hon gör en jämförelse med hur det kan vara
för en man att börja jobba på en kvinnodominerad bransch och menar att man bara får
lov att vänja sig och lära sig att skratt åt sig själv och ge tillbaka verbalt.
Positiva reaktioner
Sari Rautiala tycker att det är trevligt när folk reagerar och frågar henne om
hennes jobb. Vid en utryckning — när hon kom efter två brandmän och bar på två
tunga ämbaren med vatten — sade en förvånad man där kommer en flicka.
I ambulansen utgör hon en mjuk aspekt. Hon tror att många människor upplever det som
tryggt att se en kvinna i ambulansen men i det övrig arbetet är det inte så stor
skillnad om man är man eller kvinna.
– Jag har inte lika mycket styrka som männen men min storlek kan vara en fördel.
En gång tog vi oss in i ett hus via ett lagerfönster och bara jag och några små
brandmän rymdes in genom fönstret.
Den andra kvinnan
Liisa Santaholma studerar till brandman och hon är den första brandmannen i
Helsingfors som är en kvinna. Efter att ha studerat under ett läsår håller Santaholma
nu på med sin första praktik på fyra månader. Nästa år följer en ny praktikperiod
och till julen blir hon färdig. Utbildningen är väldigt praktisk och därför har
praktiktiden ännu åtminstone bjudit på stora överraskningar.
– Jag har alltid tyckt om att idrotta och jag gillar att det händer mycket och
att alla dagar är olika.
Redan under utbildningen har hon vant sig att alla kolleger är män så under
praktiken har det inte varit något problem att vara den enda kvinnan. Hon får ingen
särbehandling, vare sig av de andra brandmännen eller av cheferna.
– Jag sköter samma uppgifter som alla andra. Som kvinna måste jag träna mera
än männen. För dem räcker det att de har en god grundkondition men jag måste gå till
konditionssalen regelbundet.
Dessutom springer, simmar och cyklar hon ofta för att hållas i form. För att
brandmän skall kunna rökdyka och vara i aktivtjänst, måste de ha en så god kondition
att de klarar av 25 bänkpressar med 45 kg. Även benmusklerna, magmusklerna och syre
upptagningsförmågan måste vara i ordning.
Jämställd — men inte fysiskt
Pensionsåldern för brandmän är 65 men få män är i aktiv tjänst i den åldern.
Santaholma räknar med att hon ännu i fyrtio års åldern kan klara av rökdykning om hon
har en tillräckligt bra kondition.
– Fysiskt är kvinnor och män inte jämställda när det gäller det här yrket
men annars har det inte varit några problem. Om man inte kan rökdyka kan man till
exempel köra brandbil eller blir chef.
En fördel med att vara kvinna när man jobbar som brandman är enligt Santaholma när
man möter människor. De kunskaperna har hon redan finslipat när hon arbetat som
primärvårdare. Hon studerade vid en yrkeshögskola och i jobbet kom hon i kontakt med
brandstationer och brandmän och blev övertygad om att hon ville blir brandman.
– Jag trivs som brandman och när kommer hem har jag aldrig den känslan att det
är tur att dagen är över.
KATJA RÖNKKÖ
