Irja "Ipu" Loiri, 46 ligger i startgroparna på söndag kväll. Ett släp som har seglat iväg från Finland ska hämtas upp från hamnen i Travemünde nära Lybeck där hon bor. Destinationsorten är San Sebastian i Spanien och där ska lasten vara på onsdagen.

Framför oss har vi drygt 1 900 kilometer europeiska rusningsvägar.

På en skymmande Autobahn förklarar chauffören sin rutt för den liftande journalisten.

– Jag gillar den här sortens körslor. Jag har nu tre kördagar framför mig utan att behöva lossa.

– Enligt EU-bestämmelserna kan man köra nio timmar i dygnet och tio timmar ett par dagar i veckan. Dygnsvilan är elva timmar. Den kan man tre gånger i veckan förkorta till nio. Det finns ännu några undantag från reglerna men mer än 4,5 timmar i streck får man aldrig köra, förklarar Irja Loiri, eller Ipu som hon kallas.

Ipu har räknat ut att om vi nu kör 4,5 timmar hinner vi till den holländska gränsen och kan hålla en nio timmars paus där. Då kan vi starta på måndag förmiddag och komma i fatt dagsrytmen.

Ipu har inga svårigheter att sova i bilen. Resorna är i allmänhet väl planerade för speditörens körningsplanerare kan sin sak.

Europas vägar drar dåligt

Frihetskänslan är det liv som man har lämnat bakom sig. Ipu berättar att övervakningen av långtradarnas färdskrivare har effektiverats samtidigt som leveranstiderna har pressats hårdare och trafiken tätnat.

– En helt omöjlig kombination och det är många som kör som dårar för att klara sig.

Ipu talar en mjuk östfinsk dialekt men hon säger hårt att en del chaufförer menar att "om man arbetar blir man rik och om man dödar sig själv blir världen färdigbyggd".

Det låter sig inte göra att korsa holländska gränsen till natten. Bilkön är lång och Ipu förbannar den tyska körstilen.

– Man samarbetar inte alls. Det svåraste är att passa in personbilarna. De pressar hårt men säger samtidigt artigt "bitte, bitte", varsågod. De bromsar och gasar samtidigt men det gör inte holländarna eller fransmännen.

Lycka är att köra långtradare

På morgonen berättar Ipu historien om hur hon kom till Europa för att köra långtradare och hur hon överhuvudtaget kom in på detta manliga yrke.

Irja Loiri föddes i Villmanstrand och blev faderlös som tolvåring. Modern sålde hästen, det kom tolvåringen aldrig över.

– Grannens Päivi och jag satt på en bergsskärning vid riksväg sex och följde med trafiken. Någonstans läste jag sedan om en motorcykelträff och om hur människor reste runt i olika länder. Jag såg på långtradarna, de var ju också långfärdsfordon. Som sextonåring satsade jag alla mina pengar och köpte motorcykel.

– Det var nog min dröm om lyckan, att få köra mc utomlands eller ratta en långtradare.

– Jag ville tämja den råa styrkan i en stor bil. Jag vill kunna köra så att jag får bilen att lyda.

Ändå utbildade sig Ipu till radio- och TV-montör och hann t.o.m. sälja muttrar i nästan tjugo år. På den tiden var det hart när omöjligt för en flicka att köra långtradare.

– Men jag är inte gjord för de typiska kvinnojobben, säger hon.

Så fick Ipu plötsligt chans att öva på en bekants långtradare. Snart körde hon upp för långtradarkortet.

En Ungernresa förde med sig pojkvännen Timo Kuusisto, 38. Nu kör vardera i Europa.

En hel del olägenheter finns det i jobbet. Lönen är den största. Europachaufförerna kritiserar Bil- och transportarbetarförbundet för att driva deras intressen dåligt, kollektivavtalen gäller heller inte dem.

Även om tyskarna får dåligt betyg för sin trafikkultur blir det godkänt när det gäller rastplatserna: flera av dem har numera duschar för damer. Längre söderut kan hela pausen gå åt till att leta reda på ett lämpligt damrum.

Kvinna bakom ratten förvirrar

Ett par manliga kolleger anser att långtradarchaufför inte är ett yrke för damer. Även om det råder en god stämning bland chaufförerna och man kör tillsammans så långt det är möjligt så pyr det en misstro där under.

Ipu tror att det handlar om avundsjuka. I synnerhet för de äldre är det svårt att acceptera en kvinna bakom ratten och i synnerhet en som kan jobbet. Karlarna har sin egen inbördes hierarki och den rubbas om det kommer in en kvinna i spelet.

När vi passerat gränsen till Frankrike har chauffören möjlighet att äta en fyra rätters middag enligt etikett. Platsen är full av chaufförer som korsar Europa på längden och tvären.

När den finska långtradaren orienterar sig ut från parkeringsplatsen borrar sig femtio ögonpar i våra ryggar.

Det östregnar i Paris när vi kommer fram på natten, tusen kilometer efter start. Ipu åker vidare till Spanien utan passagerare. Hon har hållit tidtabellen hela vägen.

HILKKA JUKARAINEN
Lybeck—Paris
Översättning: ASTRID NIKULA

"On vahva kuljetusammattilainen, veteraani tai nuorukainen, tai ratissa railakas nainen. Näin Suomi pysyy pyörillään."

Fritt översatt: "Med ett proffs vid ratten, veteran eller ungdom eller munter tös hålls hjulen igång under vårt land".

Men sällsynt är det. Bil- och transportarbetarförbundet AKT organiserar knappt 300 kvinnor på lastbilssidan. Av hela medlemskåren på 50 000 är bara 6 600 kvinnor. Irja "Ipu" Loiri har mindre än tio kvinnliga kolleger bland de s.k. CEMT-chaufförerna som kör på Europa.

AKT:s avtalssekreterare Väinö Lahtinen berättar att ordet "mor" ersattes med "barnets mor eller far" i förbundets avtalstexter när jämställdhetslagen trädde i kraft.

Man har på rekommendation av inpouppgörelsen diskuterat att avtalen borde granskas ur ett könsperspektiv. Ärendet kommer upp i en tvåpartsarbetsgrupp där man också i övrigt går igenom avtalstexterna.

Enligt lastbilschaufförernas kollektivavtal betalas ersättning för förlorad inkomst för det läkarbesök som är obligatoriskt för att få moderskapsersättning. Män — och numera också kvinnor — får ersättning för inkallelsedagen, för den läkargranskning som hör till, och för reservövningar. Både kvinnor och män får ersättning för plötsligt insjuknat barn.