Danmark är ett underligt land.

Jag minns tidiga resor till mellaneuropeiska trakter då nedslagen i Köpenhamn var själva inledningen till äventyret. Och varje gång en befriande känsla, som om den danska luften var renare, det andliga klimatet öppnare än i nordliga nejder. Man var helt enkelt en del av ett större europeiskt sammanhang.

Jag bodde hos släktingar och det fascinerade mig alltid att husets värd, hög tjänsteman i statsförvaltningen, så obehindrat kunde ta några öl och en snaps på krogen för att sedan sätta sig vid ratten och fortsätta turen genom huvudstadens myllrande uteliv. Visst var detta frihet! Så tänkte jag i mitt oförstånd.

Fortfarande är Köpenhamn en av mina favoritstäder. Att möta våren på Strøget och i Nyhavns tjärdoftande hamnkvarter har kvar sin lockelse. Att ströva längs gatorna i universitetskvarteren är att vandra i historien. Här bodde Ludvig Holberg. 1700-talet är närmare än vi tror.

Full av förväntan stiger jag in i de välfyllda antikvariaten på Fiolstræde. En liten läcker volym från 1840 med dikter av romantikern Christian Winther utövar en oemotståndlig lockelse. Inte så sällan stöter jag på danska utgåvor av Sally Salminens böcker. "Katrinas" skapare bodde största delen av sitt liv i Danmark. I dag har berömmelsen falnat, men en gång i världen var hon en samvetsröst som hela den danska intelligentian lyssnade till.

Hade Salminen levt i dag hade hon säkert skrivit arga inlägg i den aktuella debatten. När den nya högerregeringen trädde till kan man verkligen tala om ett paradigmskifte i dansk politik. Visst har det länge funnits en uttalad kritik mot den tidigare så generösa flyktingpolitiken. Men det hörde på något sätt till de demokratiska spelreglerna att seriösa politiker inte hängav sig åt hejdlös populism.

Nu tycks alla barriärer ha raserats. Jag läser en debattartikel i Berlingske Tidende, där Dansk folkepartis ledare Pia Kjærsgaard helt kallt talar om att alla irakiska invandrare omedelbart borde utvisas. Eftersom kriget i Irak utfallit så "lyckligt" finns det ingen anledning att ge flyktingarna en plats i solen på de goda danskarnas bekostnad. Kör ut dem! är ämnet för dagens evangelium.

Faktum är att detta i princip är regeringen Fogh Rasmussens officiella politik. Fjärran förefaller den tid då Danmark stod som en fyrbåk för upplysta ideal i solidaritetens namn. Nu gör man dessutom en dygd av sin vänskap med USA. Visst går det att skämta om den krigförande gamla kolonialmakten, som förstärkte den amerikanska flottan med ett enda fartyg. Men att man faktiskt gick emot FN-majoriteten i Irakfrågan upphör inte att chockera. Försvaret för Bush-regimen tar sig nästan lismande uttryck på ledarplats hos en annars så sansad tidning som Jyllandsposten.

Men utanför hotellfönstret mäter Rådhusklockan obönhörligt tidens gång. Klangen hör intimt samman med Köpenhamn, blir en symbol för den kulturella dynamik, den livskraft som inte ens de värsta populister kan förstöra.

Så blir min fromma förhoppning att klockan snart ska ringa in ett Danmark där smørrebrøden och akvaviten är till för alla.