Jag har vänner i Sverige och Danmark som motsätter sig EMU och som arbetar mot att deras länder skall ta i bruk euron. De gör det ur något slag av vänsteråskådning. Men de har hamnat i dåligt sällskap. De mest högljudda EMU-motståndarna kommer i dag från radikalt högerhåll, från nationalistiskt sinnade kretsar och från allmänt värdekonservativt folk.

Det här stör mina vänner, men det får dem inte att ompröva sin inställning.

På ett sätt är det förstås precis samma problem som oppositionen i Finlands riksdag har. Vänsterpartiet och de gröna kritiserar gärna regeringen. Det gör också samlingspartiet. Men om vi nu undantar regeringens ganska misslyckade informationspolitik så kan det knappast finnas många frågor som förenar oppositionen. Det är inte lätt att vara oppositionspolitiker.

Och till saken hör att när det gäller EMU-motståndet i våra nordiska grannländer står de bägge aktiva flyglarna faktiskt längre från varandra än vad oppositionspartierna i vår riksdag gör. Jag talar alltså om dem som av ideologiska skäl motsätter sig euron — inte om dem som bara tycker att euron ekonomiskt och praktiskt vore en dålig idé. De utgör ju i dag en majoritet — i Sverige i alla fall. Men deras argumentation är ideologiskt helt ointressant.

Själv hör jag till dem som i tiden röstade för EU och som tycker att euron är en alldeles utmärkt idé — av både ideologiska och praktiska skäl. Och skall vi nu överhuvudtaget ha ett försvar (och det är tveksamt) så vore nog ett gemensamt EU-försvar det bästa — av både ideologiska och praktiska skäl. Tycker jag.

Första gången jag personligen stötte på den här oheliga alliansen mellan radikalt och värdekonservativt folk var för drygt ett kvart sekel sedan när jag var engagerad i kampen mot den ohämmade bilismen. Vi var en ganska radikal grupp, menade vi själva i alla fall. Vi ville inte att våra samhällen skulle utformas efter bilindustrins krav. I den här kampen kom jag att upptäcka att det fanns en ganska stark opinion bland värdekonservativt och välbesuttet folk som också tyckte att bilismen hade gått för långt.

Fanns det då någon skillnad? Ja, den fanns och den var stor. Vi ville att alla medborgare skulle ha lika rätt till att kunna resa och förflytta sig. Det tyckte man inte inom den andra parten i vår oheliga allians. Där tyckte man att problemet bestod just i att praktiskt taget alla (i väst alltså) hade fått råd att skaffa sig bil. Så länge bara eliten hade råd med bil var bilismen inget problem.

Motståndet mot euron från både radikalt vänster- och högerhåll låter väldigt lika. Så här skriver till exempel de svenska nationaldemokraterna:

"EMU handlar inte om valuta! - det handlar om vår självständighet. EU handlar om att bygga Europas förenta stater. En federal superstat med egen flagga, egen nationalsång, egen valuta, egen militär och ett eget parlament. Man har överfört en stor del makt från vår svenska riksdag och kommer fortsätta överföra ännu mer till Bryssel och europaparlamentet. Det är dessutom redan på gång att utse en EU-president".

I en artikel från vänsterhåll läser jag: "Eftersom jag är emot EU:s stormaktsambitioner är jag emot EMU".

Det låter ganska lika. Skillnaden kommer fram när man läser vidare i vänsterartikeln: "Det som till sist står på spel är ju en modell för jämlik fördelning som inte kommer att överleva euron".

Jag har naturligtvis mycket större förståelse för detta bekymmer, som nationaldemokraterna knappast delar, men jag menar att det bygger på en felanalys. Det är inte euron eller EU som hotar den jämlika fördelningen. Det är den internationella handelspolitiken som gör det. Och ett vänstersamarbete inom EU är vår enda chans att kämpa emot det. Menar jag.