Krigets rationella logik, ratio bellis, skrämmer och fascinerar. Av en händelse råkade jag nyligen läsa den eminente historikern Peter Englunds berättelse om Karl X Gustavs vildsinta för att inte säga vanvettiga krigföring runt om i norra Europa under åren 1655-60. Främst Polen, Baltikum och Danmark. Min läsning pågick således ungefär samtidigt som USA-alliansens krig mot Saddamregimen i Irak.

Det krävde ingen fantasi alls för att hitta likheter mellan de olika projekten. Det fanns inga Tomahawk-missiler och B-52-bombplan på 1600-talet, men det fanns ändå tillräckligt med folk och vapen för tillfoga ohygglig skadegörelse på soldater, civilpersoner, föremål och byggnader.

Maten kunde inte transporteras och förvaras lika lätt som nu, utan köptes, togs och plundrades oftast från omgivningen varför arméerna kunde jämföras med jättelika gräshoppssvärmar fast bara mycket farligare. Förutom mat tog soldaterna ofta också allt annat som de råkade komma över.

Den moderna amerikanska krigsapparaten har oceangående fartyg, terrängbilar, helikoptrar och flygplan, och kan därför bära matsäcken med sig vart som helst. Civilbefolkning skadas i bombningarna, men man försöker blidka de kvarvarande genom att dela ut mat i stället för att ta. De moderna arméerna har hårdare disciplin och plundrar i princip inte erövrade områden. Men krig leder till kaos och i Bagdad sköttes som bekant plundringsdetaljen desto mera grundligt av civilbefolkningen.

I stället för marktenterskor och soldatfamiljer åtföljs arméerna numera av kameraförsedda journalister vars uppgift är att föra ut krigets verklighet till en större allmänhet.

Skillnaden mellan forntid och nutid är för oss här i norra Europa den att förr kom kriget bokstavligen ända fram till hemknutarna med våld, svält, sjukdom och brand. Numera beskådas fenomenet i stället dygnet runt i CNN och BBC World, tryggt hemma i soffan.

Det mest tråkiga med krigföringen är kanske att sinnet avtrubbas och likriktas på de medverkande. Dödandet blir till rutin. Via medierna förs denna avtrubbning nu ut i hemmen och vardagsrumssofforna. Det är svårt att se vad gott detta kan leda till, särskilt i anknytning till den råare och mera realistiska krigsspelskommersen som trollbinder de manliga juniorerna från allt tidigare åldrar.

Behovet av en "riktig" världsregering blir allt mera uppenbar. USA kan inte ensamt svara för det balanssinne, den diplomatiska kulturförståelse och den moraliska resning det skulle kräva att tämja och kanske så småningom avväpna världens länder.

Därtill är dess tänkande alldeles för enkelriktat: Att peka ut syndabockar som sedan angrips med begränsade "titthålskirurgiska" krig leder knappast någon vart i det långa loppet.

Det är en kolumnists privilegium att vara fullkomligt fri från realism. Jag hoppas ännu få uppleva den dag när en betydande del av världens vapenutgifter omvandlas till ett världsomfattande socialt trygghetssystem, med försäkring mot inkomstbortfall, sjukdom, invaliditet och ålderdom. Varför inte införa en ordentligt tilltagen global vapen- och upprustningsskatt vars inkomster via FN förmedlas till detta ändamål om än i aldrig så blygsam skala till en början. Så smider man svärd till plog, krut förvandlas till mjöl. En global nordisk välfärdsstat, helt enkelt.

"I Have a Dream" — jag har en dröm, sade i tiden Martin Luther King, det har jag också!