Företagshälsovården ska ge oss en sund och trygg arbetsmiljö, en välfungerande arbetsgemenskap, förhindra yrkesrelaterade sjukdomar samt upprätthålla och främja vår arbets- och hälsovård. Så säger lagen. För löntagare är företagshälsovården obligatorisk, d.v.s. arbetsgivaren bör se till att den ordnas.

Företagshälsovård produceras av kommunala hälsocentraler (37 % av löntagarna), storföretagens egna enheter (25 %), läkarstationer som flera företag gått samman om (6 %) och privata läkarstationer (38 %). Producenterna i dag är 1 002. Den privata sektorn växer, bl.a. då storföretag lägger ut den egna vården på entreprenad.

– Omkring 1,9 miljoner finländare, inklusive ca 50 000 privatföretagare, omfattas av företagshälsovården, berättar professor Kaj Husman, chef för avdelningen för företagshälsovård vid Institutet för arbetshygien. En förfrågan direkt till löntagarna gav en täckning på 92 procent — statistikcentralen talar om 84 procent — 80 procent av de 92 får också avtal om sjukvård. I småföretag med färre än tio anställda saknar dock 40 procent företagshälsovård. Om den nya lagen ruckat på siffrorna klarnar 2005 då nästa rapport kommer.

400 000 utanför?

Uppskattningsvis närmare 400 000 finländska arbetstagare står utanför den lagstadgade företagshälsovården. I siffran ingår dock bl.a. ensamföretagare. Täckningen är dålig i byggnads- och handelsbranschen och jordbruket.

Snuttjobbare och deltidsanställda saknar avtal om sjukvård. Antalet ofrivilligt deltidsarbetande är stort, kring en kvarts miljon. Utsatt är också den inhyrda arbetskraften inom industrin och på kontor.

– Avgörande faktorer är arbetsavtalet, branschen och arbetsplatsens läge. Endast en fast arbetsplats garanterar att arbetsgemenskapen och arbetstagarnas välmående utvecklas. Men vem tar hand om en snuttjobbare i restaurangbranschen som har tre arbetsgivare samtidigt, frågar Raili Perimäki, arbetsmiljösekreterare på FFC.

Både Perimäki och Husman är oroade över kvaliteten på vården. Perimäki hänvisar till en expertuppgift om att 30—50 procent av hälsovårdsproducenterna inte är kapabla att utföra lagstadgade uppgifter.

– Antingen saknas resurser eller kunnande. Här måste något göras.

Enligt Husman finns goda och dåliga producenter såväl på den kommunala som den privata marknaden.

Nätverk kring företagshälsovården

I Fjäll-Lappland har fyra kommuner prövat på gemensam företagshälsovård i Kittilä. Försöket utfäll väl och verkar bli permanent.

– Vi har 300 kommunförbund som kunde gå samman om 100—200 företagshälsovårdsenheter. Ett lämpligt kundunderlag är 16 000—20 000 invånare, understryker medicinalrådet Heikki Savolainen på social- och hälsovårdsministeriets arbetarskyddsavdelning.

På Åland kan man inte slå ihop sig med grannen. Företagshälsovården handhas av privata Medimar och Cityläkarna samt landskapets ÅHS, Ålands hälso- och sjukvård. Köerna är ibland så långa att nya företag avvisas.

– Marknaden är så liten att den fastländska modellen med företag som går samman om vården inte är tillämpbar. Kanske kunde fastländska producenter ambulera här, föreslår arbetarskyddsingenjör Henning Karlsson i Mariehamn.

Frivilliga avtalen om sjukvård finns ofta i större företag, och ses som självklara.

– Då och då blir jag uppringd av arbetstagare i mindre företag där företagshälsovård saknas. Också vården för lantbruksföretagare och andra riskgrupper borde bli bättre, liksom för säsongarbetarna, påpekar Karlsson.

Att kollegerna på ÅHS har insyn i sina arbetskamraters hälsotillstånd har kritiserats. Karlsson hoppas att bristerna åtgärdas då lagen om integritetsskydd ses över.

Samma för hel- och deltidsjobbare

Åländska företaget Mathias Eriksson har dagligvarubutiker och sysslar med taxfreehandel förr fartyg och flyg. Av arbetstagarna är 60 anställda på heltid, 13 på deltid.

– Både heltids- och deltidsanställda omfattas på lika grund av företagshälsovårdsavtalet som vi haft i tio år. Sjukvård har vi inte men det vore praktiskt att ha också den på Medimar, betonar Christina Henriksson, kassör i PAM—Ålands Handelsanställda och sekreterare i FFC:s lokalorganisation på Åland.

Personligen skulle hon önska att företaget stod för massage och fysioterapi i förebyggande syfte. Nu subventioneras endast styrketräning på ett gym. Tretton års arbete i butikskassan känns i axlar och nacke.

– Ingen hälsokontroll görs av nyanställda men hela personalen hälsogranskas vart tredje år. Blir vi sjuka ska vi ha läkarintyg från första dagen.

INGEGERD EKSTRAND

  Nästan 100 000 finländare som arbetar på byggen saknar företagshälsovård. På byggen är det kortjobb som gäller. Störst är problemen på små arbetsplatser, understryker arbetarskyddssekreterare Veijo Huotari på Byggnadsförbundet.

– Inser inte samhället att unga snuttjobbare behöver företagshälsovård är allt snack om att höja pensionsåldern lönlöst. Under de sista åren i arbetslivet har vården inte effekt. Samhället är rikt som kan kasta bort tio års arbetsinsats då hälsan sviktar, säger Huotari.

Att inte kontrollera hälsan hos t.ex. blivande målare utan att allergi spåras efter tre års skolgång är också ett direkt slöseri. Den nya lagen breddar dock begreppen, den talar om förebyggande företagshälsovård, om samarbete, påpekar Huotari som dock gärna sett sanktioner i fler än två paragrafer.

I fjol gick mentala problem om sjukdomar i stöd- och rörelseorgan som pensioneringsorsak. Osäkerhet i snuttjobb, tidspress som tvingar yrkesmän utföra halvdana jobb — allt stressar. Olycksrisken är därtill två och en halv gång större än inom övrig industri. Mellan 30 och 50 % av dödsolyckorna sker inom byggnads.

Yrkesbeskrivningar, RATS, finns på nätet som hjälp för läkarna.

Raketti når inte ända fram

Raketti, arbetspensionskassan Eteras register över hälsokontroller, gör 4 000 utskick varje månad om att kontroll är aktuell. Också 6 000—8 000 påminnelser sänds ut. Inte ens det hjälper. En färsk telefongallup visar att alla byggnadsarbetare inte visar brevet för arbetsgivaren, det anses inte viktigt, man hinner eller hälsan är god. Att avgöra vem som ska få brevet är inte lätt för den som står i arbetsförhållande till varje enskild småhusbyggare.

– Hälften av arbetsgivarna lovar ordna kontroll, alla gör det dock inte. Hälften vägrar, det är för dyrt, anställningen för kort. Men lagen känner ingen gräns. Hade säg fem dagar skrivit in hade kanske all asbestsanering gjorts på fyra!

I Rakettis register medtas endast de som förtjänat minst 5 000 euro i året — och som arbetsgivaren betalat pensionsavgift för. För att få bättre täckning föreslår Huotari ett skilt kort, typ arbetssäkerhetskortet, om när nästa kontroll bör ske. Efter två påminnelser från Raketti kunde tredskande arbetsgivare meddelas till arbetarskyddsdistrikten.

Hälsokontroll — kanske

Raketti har ingen bärvidd när det gäller utländska s.k. hitsända arbetstagare. Är arbetsgivaren finsk är företagshälsovård obligatorisk. Löntagaren följer med ombudsman Esko Auvinen och distriktschef Urho Peltonen till ett bostadshus som grundrenoveras vid Georgsgatan i Helsingfors där anställda i 20—30 företag jobbar sida vid sida.

Brevet från Raketti med uppmaning om hälsokontroll har Gennadi Kirejeff, 53, t.v. fört till arbetsgivaren. Otto Harrikainen, 32, funderar ännu. – Jag harju inga hälsoproblem. Foto: HELI SAARELA

– Raketti har kommit i ihåg oss, försäkrar fem kvinnliga målare på lunchpaus, liksom stenläggarna Juha-Pekka Hahtala, 35, och Otto Harrikainen, 32. Oklart är om alla går på kontroll.

Målaren Mustafa Herdem, 38, har skolat om sig till målare. Han är andra veckan på jobb och känner inte till Raketti.

I ett gårdshus vid Lönnrotsgatan duckar vi för hängande elledningar och steppar över pytsar med målarfärg. Också här är företagshälsovården helt i sin ordning, försäkrar en ung elektriker.

I källaren rappar esten Arto Algma som säger sig gå på hälsokontroll hemma i Tarto vart tredje år.

Företagshälsovården gäller alla

Löntagaren 7.11.2003 nr 9/03