Den som köper en älghud lockas av det exotiska, av den varma och silkeslena huden från skogarnas konung. Älghud är en exportprodukt i lyxklass som ger köparen fantasier om Finlands största vilda djur på vandring i orörd natur.

För den som arbetar med skinnet innebär jaktsäsongens start att han står inför det allra tuffaste arbetsskedet.

– När det stora lasset med blodigt råskinn kör in på gården där överhuden ska skalas bort så vet man att man står inför ett smutsigt arbete. Lasten ska lossas för hand och det är inte precis vad man har längtat efter trots att man vet att hela årets arbete är beroende av den här fasen, berättar Aki Hautakoski som har arbetat nio år som läderarbetare.

Bröderna Brandt i Karleby är en av de två finländska läderfabriker som har specialiserat sig på älghud.

Jaktsäsongens startskott innebär ändå inte full rusch med detsamma.

– Jaktlagen samlar in största delen av de oberedda hudarna och behandlar och bevarar dem enligt våra skriftliga anvisningar. Också köttet måste ju behandlas för att bevaras, på liknande sätt ska skinnet behandlas med grovt salt, berättar marknadschef Hannele Zitting.

Bröderna Brandt har köpt in älgskinn från hela landet och också från Sverige i trettio års tid.

Älgflugan ett gissel

Den som köper en älghud förväntar sig jämn kvalitet.

– Men vi utgår från ett djur som lever i vilt tillstånd. Inte har älgen en tanke på att bli läderjacka en dag...

I det fällda djurets hud ser man genast spår av hundbett, av fel i jaktlagens behandling och av älgflugor!

– Älgflugan som årligen vandrar tiotalet kilometer längre västerut kan ge tusentals bett på en enda älg och det är omöjligt att helt täcka ärret efter betten, berättar arbetsledaren vid efterbehandlingen Juha Rajamäki.

Men Bröderna Brandt böjer sig inte inför svårigheter. Rudolf Brandt, som representerar den tredje generationen i familjeföretaget fick sin läderingenjörsexamen i Centraleuropa och har ständig kontakt med europeiska kolleger. Det gör att yrkeskunnandet hela tiden är på topp.

Företaget har fått idel lovord för sin läroavtalsutbildning.

– Det finns ingen annan utbildning för den här branschen så arbetarna har vid sidan om jobbet kunnat avlägga yrkesexamen för läderarbetare. Arbetet blir också mer intressant om man vet vad man gör och varför.

Mångsidighet bryter rutiner

Läderbranschen domineras av män. Behandlingsprocessen — som består av bl.a. hårborttagning, skrapning, avkalkning och kromning och mycket mer — kräver muskler och längd, och man kan på intet sätt kalla det ett snyggt inomhusarbete.

– Älgskinnet har den goda egenskapen att behandlingen inte luktar illa. Annat är det med kohud, säger arbetarna menande.

Arbetet är säsongbetonat och det betyder att arbetarna deltar i alla faser av hanteringen. Det gör också det tunga arbetet mera givande i längden.

Seppo Pylvänen är andra generationens läderarbetare. Han kom hit direkt från grundskolan för fyra år sedan.

– Jag jobbar mest med att tunna ut huden i olika faser av behandlingen. Beroende på slutanvändningen ska huden jämnas ut till en tjocklek på 0,6—2,2 mm. Vi som jobbar med det här saknar ofta en led eller två. Jag har alla fingrar i behåll men det har varit nära ögat ibland, säger Seppo Pylvänen.

Hannele Zitting menar att arbetsolyckorna ofta beror på att man blir mer oförsiktig ju mer rutinerad man är.

Hedervärt hantverk

Rudolf Brandt och Hannele Zitting minns den tid då Gamlakarleby var läderstad. Då sydde man allt från läderkalsonger till motorcykelhjälmar i staden.

– Men arbetet är för svårt och för dyrt numera. Vi håller redan på att förlora en del av den yrkeskunskap som har funnits här.

Cirka 90 procent av produktionen går till utlandet. De europeiska och amerikanska uppköparna låter ofta sy slutprodukten i Östeuropa, Baltikum eller Kina.

En dräkt av älghud är varm och mjuk för att den är så porös.

– Det allra roligaste är att behandla en hud som älgjägaren har reserverat för sig själv så att den blir just sådan som han vill ha den.

ANNE YRJÄNÄ
Översättning: ASTRID NIKULA