De döda vänder sig till dem som ännu lever i Lars Huldéns märkliga diktsamling "Läsning för vandrare" (1974). Ur gravens djup hörs röster som ibland har en ömsint klang, andra gånger är tonen bitter och krävande. Men gemensamt för alla de korta noteringarna och utropen är en mänsklig urdrift, förhoppningen att bli ihågkommen.

En dikt uttalar orden med all önskvärd tydlighet:

Du som vet vem jag var,
säj det till någon.

Jag brukar ofta tänka på Huldéns vandringsdikter när jag betraktar gamla fotografier. Det finns högar med porträtt av människor jag inte känner. Det kan vara någon avlägsen släkting eller någon i mina förfäders vänskapskrets. Inte sällan är bilderna tagna i en amerikansk ateljé. Alla emigranter skrev inte brev, men ett fotografi av sig själv skulle varje resenär med självaktning sända hem.

Bilderna är som gåtor, varje gång en ny pusselbit passar in och porträttets ansikte plötsligt får ett namn blir jag glad. Det är som om länge sedan döda individer nu återupprättats, som om de för ett ögonblick räddats ur den stora glömska som till slut är vår gemensamma lott.

Författaren och journalisten Håkan Skogsjö gör en betydelsefull insats genom sina böcker om människor och gårdar i olika åländska kommuner. Här kartläggs i princip alla invånare från 1600-talet fram till vår egen tid, en personhistorisk guldgruva av ovärderliga mått. I höst blir Sund — mest känt för att hysa Kastelholms slott och Bomarsunds fästningsruiner — aktuellt och Skogsjös upprop om gamla bilder får mig att nyfiket gräva i gårdsarkivets lådor.

Mina farföräldrar, som dog innan jag föddes, kom från norra Sund och nere i det sena 1800-talets bildvärld möter jag dem. Bondesonen John blev guldgrävare, björnjägare, nybyggare och affärsman i Alaska. På White Star Lines jättelika ångare Britannic begav han sig över Atlanten 1892. Hans Anna väntade troget på honom i tjugo år, en kärlek som fick sin belöning när han kom hem för gott 1914. På bilderna möter de min blick, deras gestalter uttrycker en förtröstan som övervinner allt motstånd. Och de har ett budskap till mig: du som vet vem vi var, berätta det för någon.

I Sveriges TV och SVT Europa går just nu en välgjord programserie som följer samma kulturhistoriskt tillbakablickande tema. "Din släktsaga" låter gamla dokument tala. Det kan vara ett hundraårigt brev som upptäcks och sprider nytt ljus över en hel familjs historia. Eller en brevväxling som visar kärlekens hårda villkor för bara någon generation sedan. Ett fynd av en gammal almanack, med personliga noteringar, på en loppmarknad kan ge upphov till en relation som trotsar tider och gränser. "Jag är förälskad i en man som i dag fyller 161 år!", utropar den äldre dam som fann almanackan.

Att fördjupa sig i dokumenten, att betrakta bilderna, är inte verklighetsflykt. Nuet ilar förbi och förvandlas snabbt till någonting förflutet. Utan en historia — kollektiv och personlig — är vi intet.

De döda förblir döda, men tack vare dem kan vi finna ett mönster i vårt eget liv. Eller för att återknyta till en av rösterna i Lars Huldéns kyrkogårdsdikter:

Läs en vers för mig,
Kanske det hjälper dig.