I kyrkliga kretsar har det seglat upp ett intressant rättsfall som jag här återger enbart summariskt, eftersom det inte är personerna, eller vem som sist och slutligen har gjort si eller så som är intressant utan närmast rättsprincipen.

En yrkesförfattare är medlem av en arbetsgrupp och levererar ett förslag till text till en kyrklig ceremoni. Arbetsgruppen bearbetar texten, men författaren känner ändå igen några av sina egna formuleringar.

Det här är en situation som väldigt många experter ständigt hamnar i. de levererar bakgrundsmaterial till offentliga tal, till tidningsartiklar och till arbetsgrupper, och de får ofta finna sig i att förargas i hemlighet åt att deras fina formuleringar ändrats och ibland förvanskats till nästan oigenkännlighet i det tal som den berömda offentlighetspersonen hållit, eller i den slutliga arbetsgruppsrapport som levereras till grund för lagberedning.

Vad är det då som skiljer det förra från det senare. Med vilken moralisk rätt står författararbetet på en sådan nivå att den text som kommit som resultat av det professionella författarskapet inte kan ändras?

Frågan är synnerligen svår, men om författaren NN har accepterat fullvärdigt medlemskap av en offentligt tillsatt arbetsgrupp kan man nog säga att NN inte borde stå i någon särställning bara på grund av att NN är professionell författare. Som medlem av en offentlig arbetsgrupp är man skyldig att bidra med sitt kunnande, och får även finna sig i att gruppen ibland besluter att formulera sig annorlunda än författarens förslag.

Om man inte är beredd att arbeta på dessa villkor borde man kanske avstå från att delta i arbetsgruppen och i stället erbjuda sitt alster till försäljning på överenskomna villkor. Men också det har sina skuggsidor och problem.

Det här problemet blir bara svårare med tiden. I dagens elektroniska värld är det allt flera som kan titulera sig, om inte författare, så åtminstone professionella textproducenter. Deras texter är till salu, och de bearbetas friskt och ihärdigt till olika ändamål, till exempel filmmanus, kioskromaner eller reklam.

Att patentera texter kan betraktas som ett sätt att försöka förhindra andra att tänka samma tankar. Om man driver denna tankegång till slut kan man då inte slutligen föreställa sig en värld där alla tankar redan är tänkta och till salu i en Inter-cyber-netshop med oändliga dimensioner.

Då kan människan, förutom att hon kunnat befria sig från ansträngande fysiskt jobb, även befria sig från ansträngande tankemöda. Istället kan hon välja från en meny, där superdatorn sätter ihop slumpmässiga men ytterst sofistikerade och vackra texter för olika ändamål.

Politiska ändamål: superdatorn känner naturligtvis användarens tankeprofil och bakgrund in i minsta detalj och kan sammansätta ett tal, eller en artikel som är perfekt avstämd till det politiska läget och de senaste världshändelserna, samt till vad motståndarna just har sagt, eller troligen kommer att säga. Lunchtalets ämne kan väljas från en rik variation av olika teman, festens tema, väder, mat, vin, hobbyn, kultur, gästernas bakgrund.

I den värld där alla tankar redan är tänkta kan människorna äntligen koncentrera sig på att bara vara till. Betala räkningen och du får allt färdigt serverat. Allt är registrerat, allt är copyrightbelagt och allt är till salu.

Är det dit vi vill? Nej knappast. Tacka vet jag vild tankeverksamhet. Även de dummaste egna tankar är mera och tyngre guld värda än automatiskt upprepade visdomsord utan självupplevd pondus, färg, märg och känsla.

Svaret på rättsspörsmålet då? Jag tror verkligen att de enskilda konstnärernas och författarnas insatser behövs och alltid kommer att behövas. Frågan är bara om de upphöjda kan tänka sig att någon gång se lite grann mellan fingrarna med copyrighten och rättigheterna och delta i ett gemensamt, märk väl gemensamt grupparbete, där också andras åsikter får komma till tals, inte bara den egna orubbliga och kompromisslösa synen på vad som är vackrast och bäst. Jag tror det är upp till den enskilde konstnären att fatta det beslutet.