"Idols"
hit och Idols dit. Plötsligt verkar det som om det inte skulle finnas nåt annat
samtalsämne i republiken Finland. Kvällstidningarna piskar välvilligt upp det groende
hatet mot programmets domarkår och de finlandssvenska landsortstidningarna följer
snällt efter.
Klart det. Ifall bygdens söner/döttrar sjunger och har sig riktigt i teve så nu ska
man skriva. Så att pennan glöder och kaffepannan kokar över.
Ja, som bekant har det hävdats att domarna i programmet är på tok för stygga och
frispråkiga. Att personerna i fråga inte förstår att respektera deltagarna och deras
känslor i tillräckligt hög grad.
Vadå? Är det inte tvärtom, att det är (vissa av) dessa självutnämnda guldstrupar
som våldför sig på en intet ont anande tevepublik. Hur som helst står självkritiken
inte högt i kurs.
Dessutom tycker jag att en dylik, sträng men rättvis, domarpraxis borde införas
också på andra områden. T.ex. vid universiten. I stället för att år ut och år in
dalta med alla uppenbart oinspirerade akademikerfrön och andra taskspelare så varför
inte genast ta dem i nacken och styra in dem på en för dem — och för oss —
vettig yrkesbana. Finns det inte förutsättningar så finns det inte.
Andra potentiella poster som kunde dra nytta av Idols-konceptet: partiledarskapet i
SFP, chefredaktörskapet för Kyrkpressen, ordförandeskapet för Finlands
handbollsförbund, medlemskapet i Björn Wahlroos jaktlag osv.
I övrigt kan man väl konstatera att Idols är ett koncept som ligger i tiden. Varför
gå den långa vägen och nöta i kalla och rökiga träningslokaler när framgångarna
finns att hämta här och nu.
Sånt gör bara idioter, såsom undertecknad. När jag inledde min
"musikerkarriär" — som basist i diverse källarband — var det inte
tal om att bli stjärnor över en natt. Vårt mål var att få en keikka eller två,
tjäna ihop lite bensinpengar och/eller att förbättra chanserna bland tjejerna.
Åt pipan gick det ju, på de flesta fronter, plus att studierna fick sig en rejäl
törn. Men än sen då; förbaskat roligt var det, plektrat har jag fortfarande kvar, och
statsvetare finns det ändå nog av.
Nåväl, ingenting hindrar ju att man letar sig fram längs bägge stigarna, men faktum
är att "artistavlandet", stjärnPRODUKTIONEN, vunnit terräng även på de här
breddgraderna.
Ta bara tjejtrion "Gimmel" (en av storfavoriterna i våran barnkammare): tror
ni att fröknarna avlägsnat en enda kotte ur keikkabussens karburator eller att de
försökt strila bakom ungdomsföreningens dansbana innan de stod där med ett
skivkontrakt i handen. Knappast.
Ännu några ord om Idols; jag kan bara inte låt bli att beundra den dubbelmoral som
programmets vänner & belackare ger prov på. Å ena sidan ondgör man sig över de
"offentliga avrättningar" som deltagarna utsätts för. Å andra sidan deltar
pöbeln — av programmets tittarsiffror att döma — mera än gärna i
arkebuseringen.
Skit i brödet, cirkus och skådespel ska det vara.
Krister Uggeldahl
