Axel von Fersen — du minns, den där snubben som försökte rädda kungaparet vid franska revolutionen (utan att lyckas) och som själv blev offer för vad en svensk folkhop kan ta sig till i vilt raseri. Eller som det står i gamla goda uggleupplagan av Nordisk Familjebok: under vidrigaste scener mördad av pöbeln.

Ja han, Axel von Fersen d.y. skrev i sin dagbok under revolutionens dagar att Paris har gått och blivit så grå och trist; ingen flärd, inget roligt i livet längre.

Det samma fick man förr höra av återvändande västerlänningar som hade besök Sovjetunionen: det är så grått och trist där. Vad de menade — utan att de ens själva riktigt förstod det — var avsaknaden av reklamljus i stadsbilden. När det blev mörkt, var det bara gatlyktorna som tändes (om ens de). Inte de tusentals färggranna neonrör som talade om för oss västerlänningar vilken whisky vi skulle dricka, vilken tobak vi skulle röka och vilken hudkräm som gjorde vårt yttre skal mjukt och lent.

Numera får också de ryska stadsborna sin information om det viktiga i tillvaron via neonrören. Den västerländska bildningen har nått dem.

Nå, helt utan flärd klarade sig inte torrbollarna bakom de franska och ryska revolutionerna i längden. I Sovjetunionen gjorde man försök att skapa proletär flärd. Men utgångspunkten var ursprungligen den samma: människans välbefinnande var inte beroende av konstgjorda nöjen, konstgjord flärd. Individens välbefinnade skulle komma inifrån och vara i samklang med ett gott samhälle som stod för allt det människan verkligen behövde och allt det som var naturligt. Och förstod inte människan det av sig själv, så skulle människan uppfostras därtill.

Neonljus, ständigt växlande mode, kosmetika, nattklubbar och billig underhållning var inte naturligt, inte för folket i alla fall. Menade revolutionärerna. Också Hitler var ju inne på liknande tankegångar. Till listan kan vi säkert foga jesuiterna och kanske också typerna som släpper ut pälsdjur i skogen.

Alla vi som tycker att neonljus, ständigt växlande mode etc. verkligen är onaturligt befinner oss alltså i dåligt sällskap.

Men faktum återstår, säger flärdmotståndarna: Skalar man bara bort all denna onödiga flärd i världen — förbjuder all kosmetika, alla pälsprodukter, allt tomt tingeltangel — så räcker resurserna mer än väl till att ge varje människa på jorden en dräglig tillvaro. Den mängd resurser som går åt för att producera en minkpäls, skulle livnära många människor i många månader.

Till detta säger marknadsekonomerna: Förbud av den här arten är inte förenliga med vårt ekonomiska system. Och det är det här systemet som skapar resurserna.

Själv känner jag mig villrådig och vet inte vad jag skall tänka. Jag anar mig till att lösningen kan ligga i det som Kettil Bruun och Nils Christie skrev om narkotikabekämpningen för tjugo år sedan. De sade ungefär så här: Visst är narkotika någonting ont, men det kan hända att bekämpningen gör mera skada än det onda man bekämpar. Det är tänkvärt, tycker jag.

Det finns så mycket dumt i världen. Så mycket som är orätt. Men frågan är hur man bekämpar det. Kampen kan lätt bli mera destruktiv än det dumma och orättvisa. Och onödig flärd är kanske ändå inte det värsta.