Snöyran tätnar utanför bensinmackens fönster. Ett gäng ungdomar hanterar ivrigt spelautomaterna. Pajazzon rasslar. Ur högtalaren ljuder "Love Story". En taxi svänger in på planen, ett nattskifte löper bättre med en kopp kaffe under västen.

Klockan är kvart i två då tidningsbudet Markku Nurmi stegar in, iklädd Leijonajakelus mörkgröna jacka med inslag av orange. På fötterna sitter stadiga vinterkängor.

– Traktorbotten, säger Nurmi och vänder upp foten. Sulan är svart med en grön plugg mitt under foten, en mindre röd plugg pryder klacken. De olika materialen ska fungera som halkbroms.

Nurmi kliver in i sin röda bil. Fotografen och jag följer efter de ensliga baklyktorna genom ett nattmörkt Lojo, tar oss upp över Lojoåsen och kurvar in framför en fabriksfastighet dit åtta distrikt får sina tidningar för utdelning.

Några minuter senare svänger lastbilen upp för leverans. Timingen är perfekt men så får också Nurmi och hans kolleger besked på mobilen när bilen lämnat tryckeriet i Vanda för sin runda västerut.

Nurmi viftar oss ett par meter bort från lastbilen. Tidningsbud har fått tårna i kläm då rampen fällts ned, upplyser Nurmi vice arbetarskyddsfullmäktig för Medieförbundets tidningsbud. Chauffören lastar ståltrådsvagnarna fulla med flera hundra kilo tryckfärgsdoftande morgontidningar, Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Länsi-Uusimaa...

Vargsnaror

Markku Nurmi, 54, lotsar Löntagaren till "sin" låda, i ett egnahemshusområde. Lastbilen kör i fatt oss, lämpar av de nyländska tidningarna. Hack i häl följer en transit med Turun Sanomat, Salon Sanomat och Västra Nyland med flera.

I Nurmis ranson ingår 250 ex av Länsi-Uusimaa och 135 av Helsingin Sanomat plus en hel massa mindre tidningar. Han greppar ett tidningsknippe i gången, skär av bandet med en liten säkerhetskärare och samlar noga ihop buntbanden.

– Verkliga vargsnaror som fått månget bud på fall, varnar han och stuvar in dem och omslagen i en plastsäck, efter att ha ögnat igenom informationen på försättsbladet. Någon ny prenumerant? Någon prenumeration som upphört? Sidor med ändringar placerar han i en ringmapp.

Så iväg. Nurmi startar, stannar igen efter tjugo, trettio meter. Sticker in tidningar en lådan på insidan av staketet. Grannhuset kräver en promenad uppför gångstigen, postlådan sitter bakom huset. "Karvalakkikeli", konstaterar han kolugnt då snöyran tilltar.

Rundan går vidare. Nurmi plockar de större tidningarna från framsätet, lokaltidningarna från uppskurna plastpaket på golvet. Snabbt går det och småhusen får sina tidningar, ett efter ett annat.

Klockan 2.20 har åtta hushåll fått sin morgonlektyr. Fönstren glimmar mörka men något enstaka julpynt tindrar här och där.

Trätrappor ger åretrunthalka

Snabbt pilar Nurmi uppför trätrapporna till egnahemshusverandan. Trätrappor, de är en riskfaktor året om. I natt råder blixthalka då kölden släppt sitt grepp och termometern visar några grader på plus. På hösten gör regna och löv trapporna glashala. Och så finns "kesälima", sommarslem, säger Nurmi.

Ljuset är ett annat problem. Några villor har automatisk belysning som gynnar också tidningsbudet. På de flesta gårdar leker skuggorna tafatt och här kan skidor, spadar och pulkor gömma sig.

Slarvigt parkerade bilar ställer till förtret på trånga gårdsplaner. På en del utfarter backar Nurmi upp. Ställvis är drivorna vid vägkanten så breda att lådan inte nås från bilen, trots att Nurmi kör på trottoaren.

– Det gör vi med myndigheternas goda minne. Det är oftast det trafiksäkraste, speciellt på veckosluten då taxitrafiken är strid då krogarna stänger. Men det gäller att se upp för fotgängare och cyklister. En polis undrade varför Nurmi inte använder blinkers på bilen.

– Ingen ser det ju. Och varför skulle jag blinka för mig själv 500 gånger, frågade i sin tur Nurmi. Klockan 2.40 svänger vi in framför ett par höghus. Hiss finns och Nurmi åker upp, springer raskt ned för trapporna och sticker försiktigt in tidningarna i postluckorna. Bakom en dörr bjäbbar en hund högljutt. Ju högre ljud, desto mindre hund, viskar Nurmi.

Nästa grupp höghus är äldre, trevåningshus utan hiss. För Nurmi betyder det 16 trappuppgångar. Här delas tidningarna ut nedifrån upp, för att lätta på bördan.

Snön har fastnat under sulorna, halkrisk föreligger i trappan som är välvaxad.

– Ju bättre städat, desto sämre för oss. Grusföre inne är det bästa, konstaterar Nurmi lakoniskt.

Snöfallet har upphört. Fredagen den trettonde är tre timmar gammal då vi tar adjö av Markku Nurmi. Hans arbetsdag, som bjuder på en sexkilometers promenad plus otaliga kliv ut och in i bilen, slutar först vid sexsnåret. Senast halv sju ska alla morgontidningar ha nått sina läsare.

En livsstil

Sju dagar jobb, en dag ledigt. Plus vart sjunde veckoslut jobbfritt. Det är en rytm som passar den förre fastighetsförmedlaren och kontorstjänstemannen perfekt. Likaså dygnsrytmen.

– Jag sover några timmar på kvällen, sedan på morgonen. Principen är att sova minst tre timmar, för att sömnen ska ha någon verkan. Jobbet har han haft sedan 1996. Också då, med tre minderåriga barn, fungerade allt bra tack vare hans sömnförmåga.

– Det här är ett jobb där man blir fast. Det ger frihet och jag har dagen för mig själv. Min hobby är att utveckla mig själv, att delta i Medieförbundets olika kurser.

Nurmis förtroendeuppdrag är många. Bland annat är han skyddsombud för tidningsbuden i västra Nyland och lokal förtroendeman. Fackligt aktiv har han varit sedan Finska Industritjänstemannaförbundets, STL, strejk i början på 1980-talet, då han grundade en fackavdelning på Partek.

– Är det dåligt sandat eller upplyst, oskottat lägger vi färdigttryckta kort i postlådan. När fastighetsägaren rättar till saken så får de ett tackkort, berättar Raija Kilpi. arbetarskyddsfullmäktig för Leijonajakelus 1 800 tidningsbud i Nyland.Tidningsbuden hör till Medieförbundet men verksamheten såldes ifjol av Sanoma till Posten ifjol så ett byte av förbund kan bli aktuellt 2005.

Sexbarnsmamman Raija Kilpi tyckte jobbet satt perfekt då barnen var små och har fungerat som tidningsbud i dryga 17 år. I dag bär hon ut tidningar två dagar i veckan i Nummi-Pusula, arbetarskyddet slukar tre dagar.

Förslitningar och halkskador

Nya bud lärs upp genom att de får följa med det gamla budet en tid. Samtidigt upplyses de om faror och risker och får rådet att ha huvudet på skaft.

Tidningsbuden jobbar i mycket varierande miljöer. I höghus, ibland hisslösa, blir bördan tung. Ibland är ljuset så kort att budet får trycka på knappen för varje våning, för att inte snubbla. Obetänksamt placerade mattor kan också få en på fall.

Goda skodon är A och O för att tidningsbuden skall hållas på benen i vått och torrt. Leijonajakelu står för halva priset på vinterskorna, medan buden själv pungar ut med cirka 20 euro. I och med den nya ägaren Posten vet Kilpi inte ännu hur det blir med sommarskorna. Kraven på kläderna är hårda, de ska tåla både vind och regn men inte vara för täta.

Jobbet är slitsamt, något som tidningsbuden konkret känner av som ryggont, ont i armar och knän och direkta förslitningar. Kilpi påpekar att det är viktigt att lära sig hantera utdelningsväskorna rätt så inte ryggen böjs.

Medelåldern hos tidningsbuden närmar sig de 50. Ofta hålls buden länge i jobb, men t.ex. i huvudstadsregionen är omsättningen stor. Alla lämpar sig inte för nattjobb, och den dåliga lönen tilltalar inte.

Hur bemöta våld

Tidningsbuden rör sig nattetid, från cirka klockan 2 till halv sju. Turerna sammanfaller med krogstängningen. Ibland är utdelarnas avhämtningslådor inte så fiffigt placerade. Kilpi berättar om fyra tidningsbud som blev utsatta för hugg och slag vid sin låda i Vanda.

– Arbetsgivaren flyttade den direkt, men kanske finns det också flera som kunde flyttas. Våldet ökar hela tiden. Blir vi hotade fyller vi i rapporter, säger hon och berättar om nattvandrare med lite extra under västen som envisas med att få en tidning. Några extra exemplar har utdelarna inte.

Tur hade det tidningsbud i Tammerfors som fick ett knivhugg i bröstet. Den tjocka, inplastade adressmappen tog emot det mesta.

Kurser i hur bemöta det ökande våldet ordnas bl.a. av Arbetarskyddscentralen, Medieförbundet och arbetsgivaren. Tryckta direktiv finns också.

Stresstålighet är ett plus för ett tidningsbud. Problem på tryckerierna kan göra att utdelningen förskjuts och morgonruschen sätter in. Trafikljusen slås på vid sextiden och leder till tidsspillan.

Själv korsar Raija Kilpi riksettan otaliga gånger under morgonnatten.

– Det gäller att hinna undan innan långtradarna drar ut på vägarna!

– Blåmärken har jag råkat ut för, det går lätt så då vi tidningsbud kliver ut och in ur bilen stup i kvarten, säger Raija Kilpi.

– Dessutom är det vanligen frågan om grava tillbud. Och fallen är i snitt lika många trots att antalet tidningsbud minskat med en tredjedel, konstaterar ombudsman Kari Hernberg på Medieförbundet.

Tillsammans med arbetsgivarna har Medieförbundet bl.a. tagit fram handböcker för tidningsbud. Tidningsbuden deltar också aktivt i de grund- och fortsättningskurser samt seminarier i arbetarskydd som förbundet ordnar.

– Medlen heter utbildning och upplysning. Och lagstiftning, understryker Hernberg och pekar på den nya lagen om arbetarskydd som ger verktyg att ta tag i problem kring ensamarbete och våld. Lakoniskt tillägger han att det ju är en annan sak hur detta fungerar i praktiken.

Arbetsgivarna tar fördömligt kontakt med fastigheter ifråga om sandning, snö och trappornas skick. I några fall har också Medieförbundet kopplats in på rättsfall, t.ex. då en hund uppmanades attackera ett tidningsbud.

– Jobbet kräver en speciell natur. Det är både tungt och krävande men lönen är rätt blygsam. Grundlönen ligger omkring 2 000 euro. Tidningsbuden är de sämst avlönade av Medieförbundets tre avtalsgrupper, påpekar Kari Hernberg.