Äldsta gården, omtalad i Zacharias Topelius dagböcker på 1830-talet, stod öde. Det blev för tungt för de två åldrande med all veden, allt vattnet som ständigt skulle hinkas upp ur gårdsbrunnen och den långa vägen till hynschon i övergivna ladugården.

De flyttade till fjärrvärme, varmvatten och wc i stan.

Berguven hoade i norrskogen, älgstråket gick bland granarna i öster och varje höst flammade aspdungen i söder. Skulle snart allt växa igen och skolbussen ständigt susa förbi?

Nej. Människolivet är segt. Älgarna fick söka nya legor när granar fälldes för närmsta stockhuset. Aspdungen brandskattades då blå huset restes för två vuxna och tre barn. När unga bondmoran flyttade in med man, fem barn, kor och hundar, får och häst, då strålade den ena dagen klarare än den andra.

Nå, sade somliga, inflyttning och inflyttning, de senast komna är ju döttrar, som flyttat hem till barndomsbyn igen.

Än sen. Är inte alla döttrar — frånsett sönerna.

Bybefolkningen fördubblades och medelåldern rasade decennier neråt på ett år. Skolbussen stannar i byn igen.

Den samlade yrkeskunskapen är omfattande: vi vet mycket om jordbruk, ladugårdar, postgång, storkök, sandpapperstillverkning, landsvägstransporter, plastmojänger och litteraturproduktion. Pensionärerna har blivit en lycklig minoritet, som för barnbarn kan berätta om förr i tiden med småbruk, hyggen, dikesgrävning och självhushåll, när byn tröskade i lag, ost ystades och smör kärnades i gårdarna.

Osten ja, och smöret. Hur borde man nu bete sig så att unga bondmorans kor också i fortsättningen skall kunna beta här utanför ens köksfönstret?

Köp inhemskt, säger kampanjmakare, handla lokalt så räddas jobben.

Om det vore så enkelt. Om man bara visste vad som är inhemskt. Hur ofta är det som med vanligaste schweizerosten? Den ligger där prydligt insvept i det regionala mejeriets plastföpackning, men det höljet är en förklädnad. Schweizerosten är inte gjord av den mjölk, som granngårdskorna levererar. Ofta behövs varken finländsk mjölk eller finländskt mejerifolk heller, för våra vanligaste finländska schweizerostar tillverkas i Tyskland, även om det inte framgår av förpackningen.

För tre fyra decennier sedan flyttade beklädnadsindustrin utomlands, till länder där sömmerskorna fick nöja sig med lägre lön. Nu flyttar ost och bröd till länder där betesmark och livsmedelsarbetare kostar mindre än här.

Det sägs att globaliseringen ger oss billigare skjortor, bröd och ost. Ännu billigare blir det om vi köper brödet, osten och skjortan i någon anskrämlig lågprislada, där inköpen centraliserats och hanteringen automatiserats så att det knappt behövs några människor alls — frånsett kunder förstås.

Ack, hur är det med livet? Skall det vara bara billigt, skall det inte också levas?

Det behövs motrörelser. Man kan säkert rädda annat än brännvin (Pro Koskenkorva) och senap tillverkad i Åbo om man bryr sig och tänker efter lite. De nya lågprisladorna lockar kunder med tuff konkurrens. Man skapar egna märkesprodukter av råvaror, som köps hos den som ger den största mängdrabatten. Finländskt gynnas icke. Sen staplas vitvaror — hushållspapper, toalettpapper, bindor, blöjor — och säljs till vrakpris som lockbete. Kunder förväntas fastna på kroken och handla också annat, när man nu ändå är där, och sen....

Bra knep — det är bara att vända upp och ner på det.

Det är inte likgiltigt var man köper vilka blöjor.