IG-BAU:s Berlin-sekreterare säger dock i förra numret av Löntagaren att tyskarna inte väntar sig någon större invasion från de nya medlemsstaterna och att 70 procent av svartjobben urförs av tyskarna själva. Och de vet med säkerhet att de jobbar svart. Det vet inte nödvändigtvis alla till våra länder lockade fattiga utlänningar. I deras ögon är en lön som är 40 procent av den avtalsenliga hög.

Arbetskraftens fria rörlighet vore inte ett problem om alla vore laglydiga och om rörligheten fungerade enligt ursprungliga tankar. Man söker sig till arbete i en annan medlemsstat, om där finns lediga platser som inte kan fyllas med den egna arbetskraften. Men, som vi vet, har det bildats väl etablerade kriminella medlarkedjor för att förmedla svartjobbare över gränserna. För att bekämpa dessa bör vi ha fungerande övervakning på olika nivåer. Övergångsperioder behövs för att bygga upp en fungerande övervakning som är till nytta för alla ärligt fungerande. Men övervakning behövs oberoende av utvidgning. Ryska bärplockare eller kinesiska stenarbetare som får fickpengar i stället för lön har ingenting med EU:s fria rörlighet av arbetskraft att göra.

Men när den svenska statsministern säger att det behövs övergångsperioder för att det annars finns risk för att det uppstår en "socialturism" låter det mer än grovt. Det kan också tolkas som invit till rent rasistiska tankegångar. Människorna från de nya medlemsstaterna skulle således komma till våra stater, inte primärt för att arbeta, utan för att mjölka vårt välfärdssystem. Osökt inställer sig frågan om det är skillnad på varifrån man kommer. Under alla de år vi fritt kunnat röra oss mellan länderna i Norden har det funnits rätt många socialturister av finskt påbrå under Slussens broar, om man vill definiera det så. Men jag tror att om Sveriges statsminister hade använt sådana termer om våra landsmän hade en diplomatisk kris varit nära.

Själv vistades jag i Stockholm under en sommar i slutet av 60-talet för att bekanta mig med företagsdemokratin i Sverige. Jag var i högt framskriden graviditet och besökte den lokala rådgivningen titt som tätt och var mycket nöjd med vården jag fick. Men jag var bara en besökande studentska som inte arbetade. Om någon hade kallat mig för socialturist, skulle det ha känts ytterst sårande.

Ett drygt år därefter var jag igen i Sverige, då arbetande som skolkurator vid Jokkmokks skolväsende. Då kunde jag ha kallats ekonomisk flykting, för jag var där en hösttermin för att förbättra familjens ekonomi. Lätt var det inte att lämna en knappt ettårig son och make, men lönerna man betalade i Sverige dåförtiden var någonting helt annat än i Finland och några studiebidrag existerade inte. Vad är den elementära skillnaden mellan den nordiska rörligheten och nordisk-baltisk rörlighet? Huvudsaken är väl att reglerna följs.