Själv tycker jag ändå att det viktigaste är att vården är bra, ges av kompetent folk åt rätt folk, att vårdkedjorna fungerar, diagnostiken, transporterna, finansieringen; rättvis fördelning. Språket framhålls, och är viktigt, men månne det inte är ännu viktigare att kirurgin är bra. Lokalpatriotism och höga känslor är bra – leve de – men förnuftet borde väl ändå få ett ord med i laget.

Nu kan det ju ändå hända, att det är möjligt att ordna vården riktigt acceptabelt även om det inte finns något hus just i staden Ekenäs som man kan kalla Sjukhus, eller även om detta hus, som alltså kallas Sjukhus, har blivit tvunget att anpassa sig till det som händer i världen runtomkring och kanske inte kan erbjuda allt det som man var van vid att Sjukhus kunde erbjuda förr i tiden. Det samma gäller förstås andra liknande orter som det finns flera av i Finland. Låt oss alltså i fortsättningen hellre tala om den lilla staden Småstad som är typisk upprätthållare av Sjukhus.

Uttryckt på ett annat sätt: kan man garantera en god vård i Småstad med omgivning för alla viktiga åkommor genom att för all framtid och till vilket pris som helst ha inrättat ett hus som man benämner Sjukhus och som försöker verka på lika bred front som förr. Det låter rätt optimistiskt med tanke på utvecklingen i övriga samhället där man koncentrerar verksamheten så att vissa funktioner upprätthålls enbart på några ställen, t.ex. runt universitetssjukhusen, andra enbart på ett enda ställe i hela landet!

Min gissning är att de små lokala sjukhusen har två vägar att gå om de överhuvudtaget vill överleva inom branschen. Antingen får de ta skeden i vacker hand och låta sig integreras och utvecklas t.ex. inom ramen för avancerad bashälsovård , åldringsvård eller rehabilitering så som det har gått för Mjölbolsta sjukhus. Eller ta den andra vägen, som torde vara ännu svårare. Det betyder aggressiv specialisering och innebär i sammanhanget att man måste kunna erbjuda ett tungt garde av drivna specialister sådana forskningsfaciliteter, arbetsförhållanden, boendemiljö och andra förutsättningar att de känner sig attraherade att flytta till Småstad. Detta kunde tänkas rädda några av landets Sjukhus i Småstad, men inte många.

Faktum är ändå att några kanske måste stänga helt: konceptet Sjukhus i Småstad är tyvärr inget framgångskoncept. Erfarenhet från andra krisbranscher har visat att det är bättre ju tidigare man lyckas inse realiteterna. De som envist hållit fast vid gamla idéer alltför länge har med våldsam obarmhärtighet sopats undan, medan de som lyckats ändra sitt koncept tillräckligt har lyckats hitta ett halmstrå som kunnat förstärkas till en räddningslina.

Själv tror jag benhårt på att det finns ett framgångskoncept i en högt utvecklad, proaktiv, hälsofrämjande bashälsovård med möjliga kopplingar till stödfunktioner i åldringsvård, rehabilitering, arbetsplatshälsovård. De Sjukhus i Småstad som lyckas förändra sig och inordna sig i det konceptet kommer att nå framgång och överleva.