Finansminister Antti Kalliomäkis bud om statliga satsningar i infrastruktur; vägar, utbildning och forskning, parade med kännbara skattelättnader kan ses som ett svar på FFCs fullmäktiges krav. Också där riktades strålkastarljuset på investeringarna. Det är helt uppenbart att investeringsgraden inom industrin, servicesektorn och den offentliga sektorn måste höjas ordentligt för att man skall lyckas pressa tillbaka arbetslösheten. Med den tillväxttakt som ekonomin nu uppvisar stampar sysselsättningen på stället. De senaste siffrorna tyder tom. på att arbetslösheten håller på att förvärras, vilket är mycket oroande eftersom också sysselsättningsgraden sjunker i ett läge då andelen sysselsatta borde öka.

Längre än tvååriga inkomstavtal har tidigare ansetts hart när omöjliga att åstadkomma. Närmast på grund av att man saknat instrument att överblicka och styra en så lång period i ekonomin. Invändningarna är inte längre värst relevanta. Vi har närapå nollinflation och uppföljningen av ekonomin har utvecklats så att vi nästan i realtid vet var vi står.

Långa avtalsperioder kräver dock en stor portion vilja och förtroende hos samtliga parter. Hittills är arbetsgivarnas intentioner höljda i dunkel. Budskapet från det omorganiserade arbetsgivarlägret har varit oklart och motstridigt. Det andra brobygget, skapandet av ett fungerande omställningsskydd, har de inte alls velat delta i. Tanke är ju här att man i uppsägningssituationer skulle underlätta övergången från ett arbete till ett annat. Bygga en bro som hindrar den uppsagda från att dras ner i arbetslöshetsträsket. Detta har facket lyft upp som reformkrav nummer ett i avtalsrörelsen, utan att binda sig vid någon specifik modell. Vägrar arbetsgivarna envetet diskutera åtgärder som förbättrar uppsagdas ställning och underlättar omplaceringen i arbetslivet är nog avtalsloppet kört innan det startat. Men finns det vilja till fortsatt inkomstpolitik och därmed ekonomisk stabilitet börjar byggklossarna vara samlade.

HANS JERN