Chea Vicheas efterträdare som ledare för Free Trade Union of the Workers of the Kingdom of Cambodia, FTUWKC; mötte samma öde i början på maj. Chea Kimny, som fått sin tillflykt i Finland, är nu rädd för att fackets verksamhet påverkas allvarligt genom att morden verkar ha satts i system.

– Rädslan sprider sig. Människor har märkt att de är ensamma, de upplever att ingen försvarar dem, säger hon lågmält, klädd i en traditionell kambodjansk dräkt och med månadsgamla dottern Chea Naryroat på armen. Barnet föddes i Finland en månad efter att Chea Kimny, tack vare ingripande från FN:s flyktingkommissariat UNCHR, kom hit i mars.

Fackligt arbete en livsstil

Chea Vichea ledde FTUWKC med ca 30 000 medlemmar främst inom textil och gummi. Han var byggnadsingenjör men arbetade fackligt och politiskt, inom oppositionen.

– I Kambodja innebar facket en hel livsstil. Min make fick ingen ersättning då han jobbade fackligt, vi levde på min lön. Han var en stark person, tystlåten, men han möttes av stor respekt då han talade. Han gav sig aldrig utan arbetade för sitt mål, för att arbetarna skulle få det bättre och bättre lön. Förhandlingar har fört upp lönen från ca 35 till 55 euro i månaden. Min man försökte, också med strejk, få upp den till 75 euro, säger hon och berättar att maken hoppades att det andra barnet skulle bli en son som kunde fört faderns fackliga kamp vidare.

Själv träffade Chea Kimny sin blivande make då hon som arbetsledare på en textilfabrik i Phnom Penh opponerade sig mot de hårda arbetsvillkoren och utebliven lön för arbetarna. – På statliga fabriker var arbetstiden i princip 8 timmar per dag, på privata 10 timmar. Sju dagar i veckan. Semester fanns på pappret men arbetsgivaren utgick från att alla var på jobb, alltid. Det var inte värt att opponera sig, säger hon stilla.

I Kambodja är den fackliga verksamheten ännu ung och arbetet både hårt och farligt. Facket kamp har långsamt gett små framsteg men privata arbetsgivare betalar sällan för övertid trots att många arbetar långt mer än tio timmar. Chea Vichea såg just övertidsersättningen som en av de största utmaningarna.

– Facket har försökt och försöker arbeta för drägligare förhållanden på arbetet för sina medlemmar. Men också för mänskliga rättigheter, glöm inte det, betonar hon.

Kamp om den mördades kropp

Chea Vichea matade dottern med gröt innan han begav sig till jobbet vid niotiden den 22 januari. Så kom husägaren med besked att en diffus nyhet på radion kunde handla om Chea Vichea och uppmanade hustrun ringa släkten.

– Jag försökte ringa min make flera gånger men fick inget svar. Sedan ringde jag runt till alla släktingar. Det verkade som om alla visste men ville skydda mig. Slutligen fick jag veta att det troligen var min make som skjutits. Jag fick en chock men fick hjälp av en kvinna att ta mig till platsen med min dotter.

Där fick hon beskedet att maken förts till ett kloster.

– Jag förstod genast att man försökte undanröja beviset, bränna kroppen. Mitt barn stirrade på den stora blodpölen, jag svimmade och vaknade vid att dottern skrek hysteriskt på pappa, säger hon torkar en tår ur ögat.

Släkten kämpade och fick kroppen tillbaka och en minneshögtid hölls sju dagar efter att Chea Vichea mördats. Det blev en stor manifestation i vilken omkring 40 000 fackliga aktivister deltog iförda pannband med FTUWKC:s och Chea Vicheas namn. De bildade kedja och hedrade sin ledare. Myndigheterna försökte skingra de sörjande med våld, berättar Chea Kimny och visar fotografier. Också ett där prins Norodom Sihanouks yngre bror och oppositionsledaren Soam Rieng Sy skriver sina namn i en kondoleansbok.

Dottern Chea Vicheata nappar åt sig ett foto. Utan att röra en min stirrar hon på bilden av sin far, där han ligger blodig på gatan. Vad rör sig i den snart treåriga tösens huvud?

– Min dotter brukar stå framför ett stort foto av honom, titta och gråta, och tala med honom varje dag. Hon fick en chock, fattar inte vad som hänt utan ber mig varje morgon se till att också pappa får mat, säger modern stilla och stryker sin tös över huvudet.

Hoppas få arbete som sömmerska

Lågmält berättar Chea Kimny,40, om hoten, om hur hon måste lämna sitt hem. Om flykten från Kambodja till Thailand den 25 februari. Och om hur hon sedan ensam och höggravid försökte hitta mat och husrum för sig och dottern i Bangkok.

– Jag var så fysiskt och psykiskt slut att det enda som fick mig att inse att jag var vid liv var när dottern sade att hon ville ha mat. Allt var ett enda kaos.

Hennes make hade önskat att barnen i framtiden skulle få studera i USA. Det var också dit Chea Kimny ville. Där hade hon landsmän, släktingar.

– Det var ett svårt beslut att på tio minuter avgöra om jag skulle tacka ja till att få åka till Finland, då jag fick höra att de thailändska myndigheterna inte tar emot mig. Jag visste ju inget om Finland. Men barnen får säkert lika goda möjligheter här, säger hon stilla.

Framtiden har Chea Kimny inte orkat tänka på. Hon sköter sina två barn, har svårt att somna för alla minnen och tar dagen som den kommer. Småningom kanske smärtan avtar, säger hon och ler svagt.

– Jag vill komma in i det finländska samhället men först måste jag lära mig språket. Sedan kan jag kanske få jobb som sömmerska, ett jobb jag kan. Här känner jag mig trygg men mycket ensam.

Chea Kimny vill berätta sin historia. Även om hon är orolig för sina släktingar som är kvar i Kambodja.

– Yttrandefriheten existerar inte. Hjälper man andra så riskerar man sitt liv. Men kampen måste föras vidare.

En kamp hennes make Chea Vichea förde med ett mål för ögonen: att få det omänskliga arbetslivet ändrat.

– Jag var så rädd i Kambodja men här i Finland känner jag mig trygg, säger Chea Kimny, änka efter den mördade fackföreningsledaren Chea Vichea och kramar om sina bägge döttrar. Den yngsta föddes i april i Finland.