Redan i decennier har forskningsanstalterna producerat kunskaper och metoder för att avhjälpa snart sagt varje problem som individer och arbetssamfund tampas med. De värsta förgiftningsfallen och yrkessjukdomarna har man lyckats reducera. Arbetsolyckorna är betydligt färre än då de var på topp.

Många människor lever i tron att arbetarskyddet är i sin ordning i dessa informationsarbetets gyllene tider och att det bara återstår en del mentala och sociala problem att lösa.

Institutet för arbetshygien gav ut en rapport "Arbete och hälsa" som talar ett annat språk: de tunga monotona jobben, som belastar framför allt stöd- och rörelseorganen, ökade i den kvinnodominerade industrin från år 2000 till år 2003. Industrin som helhet ökade antalet kroppsligt tunga arbeten.

De traditionella arbetsolyckorna har inte minskat väsentligt på tio år. Inom byggnadsbranschen har de t.o.m. ökat. Buller, vibrationer, hetta, kyla och strålning utsätts fortfarande en och en halv miljon människor för i sitt arbete, över en miljon arbetare utsätts för kemikalier och luftföroreningar medan nästan en halv miljon utsätts för cancerframkallande ämnen.

Bortkastad information

Förändringarna i arbetslivet lyfte fram de psykosociala problemen och forskningen av dem för över trettio år sedan men först under den senaste tiden har man börjat lyssna på dessa forskare på allvar. Tackvare arbetspsykologisk forskning fick man inskrivet ett förbud mot osakligt bemötande i den nya arbetarskyddslagen.

Ändå är det uppenbart att den psykosociala forskningen klingar för döva öron. Forskning som tillämpar arbetspsykologi, statistisk vetenskap och medicin har kunnat påvisa att exempelvis arbetsplatsbeteende som upplevs som orättvist tär lika mycket på hälsan som dåliga levnadsvanor.

Vetskapen om detta är dock bortkastad, för rapporten visar att godtyckligt och orättvist beteende blir allt vanligare på arbetsplatserna. Trots allt man vet idag och alla kampanjer frodas ålders- och könsdiskrimineringen, det könsdiskriminerande beteendet rentav ökade från år 2000 till år 2003.

Möjligheter att påverka är en känd metod för att minska stress, men rapporten visar att det som minskar är arbetstagarnas inflytande. Kompetens och yrkeskunskap är, enligt forskningen, viktiga för arbetsförmågan, men de som besvarande enkäten uppgav att man satsade allt mindre på att öka arbetarnas kunnande.

En del av problemen är omöjliga att lösa direkt på arbetsplatserna; världsekonomin kör över de välmenande konsulterna och talet om psykosocial trivsel drunknar under företagens kvartalsrapporter. Trots det borde man utreda varför insikterna inte leder någon vart: når de inte sitt mål, blir de inte trodda eller upplevs de som utopier?`

Få kan "gå på pension"

De konstigaste exemplen på forskningsrönens ringa framgång kommer till uttryck i debatten om pensionsålder. Genom administrativa diktat försöker man hindra människor från att pensionera sig.

Man får intrycket av att beslutsfattarna först nu har insett att åldersstrukturen förändras drastiskt inom kort. Forskare inom företagshälsovård rapporterade om fenomenet för årtionden sedan; de såg den oundvikliga krisen redan i ålders- och nativitetsstatistiken.

Ifall deras alarm hade hörsammats kunde man i god tid ha börjat förbereda sig för krisen såväl ekonomiskt som genom att utveckla arbetsmiljön. Medborgarnas förvirring och upplevelse av orättvisa kunde nu skingras av forskning om hur i all världen den s.k. pensionsbomben och arbetskraftsbristen kunde brisera i händerna på beslutsfattarna så oförhappandes.

Samtidigt borde man forska i försäkringsläkarnas kompetens: har de faktiskt hittills "släppt" helt arbetsdugliga människor på pension? Hur kan en vanlig människa "gå på pension"? De här frågorna måste ställas om man nu i lag ska kunna slå fast att arbetare som har slitits och utarmats i årtionden helt plötsligt ska betraktas som arbetsföra och att deras pensionsbenägenhet är rena hypokondrin.

Fulla timmar

Pensionsfrågan står inte utanför de upplevelser av orätt som fräter på trivseln i arbetslivet. Också i år har man sett bilder av spänstiga 56–60-åriga direktörer som säger sig flytta ut till golfbanorna. En vd motiverar det med att om inte åren blev fyllda så blev åtminstone timkvoten fylld.

Ett sådant uttalande är som ett slag i ansiktet på ensamförsörjaren som genom att pussla ihop flera korttidsjobb försöker komma därhän att barnen åtminstone på något sätt kunde börja reda sig själva. Timkvoten torde nog fyllas också i hennes fall.

Forskning visar att också människors egen tro på arbetsförmågan rubbas av planerna på höjd pensionsålder. Trots nationella program tror allt färre att de kommer att orka fram till pensionsåldern. Sjukfrånvaron har ökat alltsedan 1998, inte minskat.

Det finns vetenskapliga rön om belastningsfaktorer i arbetet men de är som bortkastade. Vad annat kan man sluta sig till av det faktum att största delen av människorna inte orkar stanna kvar i jobbet ens till närapå sin förväntade pensionsålder. Hur ska de här människorna plötsligt orka ännu längre? De kunde kanske orka och t.o.m. vilja om man äntligen började tillämpa alla de rön som står till buds.

ALPO VÄÄNÄNEN
Översättning: ASTRID NIKULA