En medelinkomsttagare kan idag för sin lön köpa några kvadratmeter mer än för 18 år sedan. Om han däremot bor på hyra får han lov att nöja sig med en mindre lägenhet än förr.

Enligt statistikcentralen får en medelinkomsttagare färre kvadratmeter hyresbostad men större utrymme i en ägobostad än år 1985.

Utvecklingschef Ilkka Lehtinen har räknat ut hur långt en finländsk månadslön för regelbundet arbete räcker när det gäller boende.

Den genomsnittliga månadslönen förra året var 2 330 euro. På den fria bostadsmarknaden kunde man med den lönen betala månadshyra för en 50 kvadratmeters lägenhet i huvudstadsregionen 4,1 gånger, annanstans i landet räckte lönen till för 6,1 gånger månadshyran. Ännu för 18 år sedan skulle genomsnittslönen ha räckt till för 5,7 månadshyror i huvudstadsregionen, annanstans i landet 6,7 gånger månadshyra.

Med genomsnittslön kunde man förra året köpa 2,1 bostadskvadratsmeter (tidigare 1,5), i huvudstadsregionen fick man lika mycket som tidigare.

Lönen räcker längre i aravabostad

En FFC-ansluten löntagare måste nöja sig med aningen färre kvadratmeter än en medelinkomsttagare om han sätter hela sin lön på att köpa en bostad. Den genomsnittliga FFC-anslutna mannen förtjänade ifjol 2 140 euro i månaden, genomsnittskvinnan förtjänade 1 810 euro.

Männen kunde för sin månadslön utanför huvudstadsregionen skaffa sig 1,9 kvadratmeter bostad, kvinnorna 1,6 kvadratmeter. I huvudstadsregionen kunde en medelinkomsttagare skaffa sig 1,05 kvadratmeter, en FFC-man 1,0 och en FFC-kvinna 0,8 kvadratmeter.

För sin lön kunde en manlig arbetare på den fria marknaden skaffa sig en 50 kvadratmeters hyresbostad 3,9 gånger i huvudstadsregionen, annanstans i landet räckte lönen 5,6 gånger. En kvinnlig arbetare fick för sin månadslön hyran betald 3,3 gånger i huvudstadsregionen, utanför den räckte lönen 4,8 gånger.

I en aravabostad av samma storlek räckte FFC-mannens lön 5,3 gånger och FFC-kvinnans lön 4,5 gånger i huvudstadsregionen, utanför den förslog mannens lön till 6,3 gånger aravahyran, kvinnans 5,3.

Varannan hyresbostad privatägd

Nästan varannan hyresgäst bor i en lägenhet som ägs av en privatperson. Av alla hyresbostäder är 42 procent aravabostäder, 41 procent är privatägda och privatfinansierade och resten av hyresbostäderna ägs av försäkringsbolag, städer, församlingar, husbolag eller allmännyttiga föreningar såsom VVO och Sato men är finansierade på den privata finansmarknaden.

Ilkka Lehtinen menar att den stora andelen privatägda hyresbostäder för med sig en osäkerhet på hyresmarknaden. Bostaden kan krävas tillbaka för eget bruk eller säljas vidare. Han menar att hyresmarknaden stabiliseras bäst om allmännyttiga samfund skaffar sig fritt finansierade bostäder för uthyrning. På det sättet skulle utbudet av hyresbostäder bevaras eller tom. öka.

– Då företag eller privatpersoner äger bostäder som de hyr ut handlar det inte om ett långsiktigt ägande. Man kan inte veta vad som händer med bostäderna om två eller fem år. Allmännyttiga samfund har däremot som mål att producera, äga och upprätthålla hyreslokaler. När sådana kommer ut på marknaden stabiliseras marknaden. Man kan förutspå att hyresbostädernas antal är bestående eller ökar, säger Lehtinen.

Nästan fördubblade hyror

De fritt finansierade bostädernas hyror har sedan 1995 stigit med 41 procent i hela landet. Under samma tid har priserna i allmänhet stigit bara med 14 procent. Hyresregleringen upphörde 1995.

Allra brantast har hyresstegringen varit i huvudstadsregionen, 60 procent. I kommuner med färre än 20 000 invånare har hyrorna stigit med 27 procent.

Hyresgästernas centralförbund har föreslagit att man borde jämna ut boendekostnaderna mellan dem som bor på hyra och dem som äger sin bostad. Organisationssekreterare Ilpo Eerola menar att också hyresgästerna borde ha rätt att dra av ränteutgifterna för sin bostad i beskattningen.

– Inte vill ju människor nödvändigtvis äga sin bostad men den finländska bostadspolitiken gynnar ägobostäder. Staten har gjort boendet i egen bostad förmånligt i förhållande till hyresboendet, konstaterar Eerola.

– De lån som har finansierat byggandet av hyresbostäder och grundförbättringslån betalas med ränta av dem som hyr lägenheterna. Dessutom har aravaräntorna den senaste tiden varit högre än marknadsräntorna. Av hyrorna går hälften till kapitalkostnader, alltså amorteringar och räntor.

I andra delar av Finland steg aravahyrorna med 3 procent och de privata hyresbostäderna med 2,3 procent.

Enligt kvartalsrapporten låg den genomsnittliga hyresnivån under årets andra kvartal på 8,11 euro per kvadratmeter, vilket betyder att snitthyran för en sjuttio kvadratmeters familjelägenhet var 567,70 euro. Kvadratmeterhyran i marknadsfinansierade hyreslägenheter var i genomsnitt 8,65 euro (605,50 för 70 kvadratmeter) medan aravabostäderna betingade en snitthyra på 7,39 (517,30 euro i månaden).

Det är stora skillnader mellan hyresnivån i huvudstadsregionen och andra delar av landet. Om man för en privat 70 kvadratmeters lägenhet i det övriga Finland betalar en månadshyra på 541,80 euro får man punga ut 779,10 för motsvarande lokal i huvudstadsregionen. Det är en skillnad på 237,30 euro.

I aravalägenheter är skillnaderna inte lika stora. I huvudstadsregionen betalar man 585,20 euro i hyra för en 70 kvadratmeters familjelägenhet, medan motsvarande lokal någon annanstans i landet kostar 491,40 i hyra.

Ettorna dyrast

Om de marknadsfinansierade hyresettorna i huvudstadsregionen har ett kvadratmeterpris på 14,21 euro (aravapriset 9,03) och hela 14,53 i Helsingfors centrum (arava 12,01 euro) så kostar motsvarande enrummare på orter med färre än 20 000 invånare 7,53 euro per kvadratmeter (aravahyran är 6,77) visar statistik från april 2003. Statistikcentralen visar alltså att en etta är dubbelt så dyr i huvudstadsregionen som i övriga delar av landet.