–
Men du är väl inte åländska!
Det var första gången jag fick det kastat i ansiktet. Jag blev själv
förvånad över min egen reaktion: stum förvåning. Jag har alltid hävdat mina
österbottniska rötter, när folk påstått att jag är ålänning. Jag har alltid
berättat att mina rötter också finns bland stenarna i Vasa skärgård och bland
tomatplantorna i Närpes Finby. (Och visst flyter det både romskt och vallonblod i mina
ådror) Men nu när den äldre mannen på marknaden säger så här så reagerar jag
först med stum förvåning och någonstans, i ryggmärgen, opponerar jag mig starkt.
– Jomen, det är jag ju! Jag är finströmmare vet du väl, från Södergårds i
Tärnebolstad!
– Näjj, du e ju österbottniska! Kom igen efter sju generationer så kan jag
acceptera dej som åländska.
Ett mentalt knytnävsslag i magen. Jag blir kränkt och jag blir arg, rent ut sagt
ordentligt förbannad, men vad svarar man på sånt?! Att det i så fall inte finns så
många äkta ålänningar på den här kobben och de som då finns antagligen är väldigt
inavlade! Hur skall de kurdiska ålänningarna eller de finska ålänningarna någonsin
bli accepterade om inte ens jag blir det som ändå är född och uppvuxen här, med en
åländsk morfar.
Vi släpper det heta samtalsämnet och övergår till att diskutera historia och det
aktuella Bomarssundsjubileet med anledning av att det gått 150 år sedan den ryska
fästningen på Åland föll, bombarderad av engelska och franska skepp. Jag håller med
honom om att det kanske inte är helt entydigt positivt att fira ett slag. Hans farfarsfar
eller vem det nu var dog i kolera efter att han kommenderats att frakta lik från
slagfältet. Tanken bakom jubileet är dock att fästningens fall var början på Ålands
demilitarisering och det är ju förstås värt att fira.
På en äng invid fästningen hålls marknad och ryska dagar med program av skiftande
slag.
Det slår mig att vi alla vilar på ängen mellan klokskap och tokskap. Benägenheten
att rädas främlingen, anfalla när vi blir hotade, hata när vi blir rädda finns hos
oss alla. Inget är så entydigt och enkelt. Det viktigaste är att vi vet att vi alla
befinner oss på ängen mellan klokskap och tokskap, hat och försoning, kärlek och
rädsla, men när människor börjar tala om jord, blod och rötter är det alltid läge
att dra öronen åt sig. Ingen har rätten att fastslå din identitet. Det finns inte en
europeisk, finlandssvensk eller åländsk identitet. Identitet är inget statiskt,
fastslaget för all tid. En judisk rabbin skrev:
"Hur vet man att gryningen är nära? Det är när du kan se andra i ögonen
och känna igen dem som bröder och systrar. Till dess är det natt."
Måtte vi komma tillräckligt nära varandra i Finland, i världen så att det snart
kan bli morgon.
