Någon som läst den brittiska författaren Nick Hornbys bok High Fidelity? Det har inte jag heller, men jag har bongat den utmärkta filmatiseringen med John Cusack som fem-i-topp frälst "listmakare".

Nåväl, undertecknad hör också till dem som brukar plita ihop diverse listor: Bästa sämsta förlorare (underskatta aldrig Paavo Lipponen), Bästa upplysta despot (Urkki är och förblir en favorit), Bästa komediregissör (Pontus Dammert, ofrivilligt komisk men ändå), Bästa pepsodentsmil (Alexander Stubb, så överlägsen att han antagligen är dopad) och så vidare.

Sen finns det ju de där mera personliga listorna, såsom Största ögonblicken i livet. Den toppas inte helt överraskande av ungarnas högdramatiska entré. Första kyssen har jag glömt men fru Uggeldahls "ja" (som filmvetare förväntade jag mig ett nej — mera rafflande) slår rätt högt. Att se sin första artikel i tryck var en höjdare.

Men strunt i det, dagens predikan gäller sport. Och teve. Ett av mina främsta idrottsminnen — om vi bortser från stafettkarnevalen — var givetvis VM-finalen i Globen där hockeylejonen sopade isen med svenskarna. Lasse Viréns Elmo-show på tiomilen i München glömmer man inte i första taget.

Fast det som jag här vill lyfta fram är Juha Väätäinens spurtseger på femmilen i EM i Helsingfors. För det första var jag personligen där, på en smockfylld Olympiastadion (en helt obeskrivlig känsla, en enad nation). För det andra hade ingen ännu hört talas om doping. Det var rent spel. För det tredje har det sedermera varit rätt tunnsått med riktigt stora, genuina "live"-sportupplevelser.

Det beror inte bara på att de finska idrottsmännen och kvinnorna tuppat av. Faktum är att Finland som internationell idrottsarena tappat terräng, detta samtidigt som dumburken tagit över. Och dopingen spridit sig.

Det är lätt att ondgöra sig över alla de osunda dragen, betydligt svårare att erkänna orsakssambanden. För inbitna bänkidrottare är och förblir de televiserade sportevenemangen nyckeln till himmelriket, klart det. Men här finns också de stora pengarna, vilket gör att insatserna höjs. Och så är vi där igen, vid en syltburk som definitivt inte hör hemma i mammas källare. Smakar det så kostar det, liksom.

Tevesporten påverkar också på andra sätt, genom att höja ribban. Tillspetsat sagt: vem fanken vill se inhemsk fotboll när det finns europeisk toppfotboll att tillgå, åtta kvällar i veckan. Ja, för att inte tala om mindre exklusiva sportgrenar, såsom handboll, som torde ha ett publiksnitt på sisådär tjugotvå pers. Inklusive vaktmästarens hund.

Visst är det fint att världen på detta sätt blir mindre, att den "globala byn" blir verklighet. Men det är trist när de heimlagade byarna, deras fotislag, tappas på blod. Speciellt som de stora idrottsupplevelserna — i det lilla formatet — oftast finns/fanns just där.

Här kunde man dra en parallell till stadionkonserterna, ett begrepp inom dagens musikliv. Nog är det häftigt med en Bruce Springsteen på stadion — hur skulle man annars få en skymt av karlen? — men jag skulle tammetusan ge mitt lillfinger för klubbkonserterna i 1970-talets New Jersey. Litet är vackert. Förutom när det gäller fotbolls-VM. På teve.

TEVEDRAMA
"Fling", ung finlandssvensk tevefiktion, måndagar TV2/FST
– Premiär för Ulrika Bengts hårt hypade ungdomssatsning. En femdelad fiktionsserie som tillkommit i samarbete med unga fräscha (film)författarfrön, inom ramen för en dramaverkstad med högt till tak. Spännande.

RADIO
"Finlandssvensk sommarradio", Radio Vega
– Antingen är det fel på mig, eller också har radion missat. Men jag orkar bara inte med alla dessa  sommartider-hej-hej-nu-åker-vi-ut-
till-landet-och-ser-vad-bönderna-håller-på-med-sändningar.
Sen när har det blivit tråkigt i stan.

TV-FILM
"Farväl till vapnen", amerikanskt kärleksdrama från 1932, TV2 5/9
– Det är många som motar gamla svartvita filmer vid grind. Vad gäller Frank Borzages Farväl till vapnen, efter en roman av Ernest Hemingway, får ni gärna göra ett undantag. I krig och kärlek och så vidare.