Under årens lopp har man talat mycket om flexibilitet i arbetslivet. Både för
och emot, allt beroende på vem som talar och vad talaren avser med flexibilitet. I
princip är de flesta överens om att det behövs flexibilitet, bara den genomförs på
lika villkor, inte enbart på produktionens villkor. För att bättra på människornas
orkande och välmående räcker det inte bara med möjligheter att variera arbetstid och
ledighet. Att sammanjämka arbete och familjeliv är en målsättning på såväl
nationell som EU-nivå. Där har man lagstiftningsvägen kommit en god bit framåt. Om
bara arbetsplatserna också insåg den gemensamma nyttan av att tillmötesgå de
individuella behoven.
Inom socialförsäkringen var familjeförsäkringen den första där olika individuella
möjligheter att använda föräldraledigheter och vårdledigheter togs in. Tyvärr
återstår ännu mycket att göra vad attityderna beträffar innan dessa olika
möjligheter används fullt ut av båda föräldrarna.
Sedan 1980-talet har man också i pensionslagstiftningen haft alternativa
pensionsmöjligheter och den nya reformen nästa år utökar ytterligare individens
möjligheter att välja tidpunkten för sin pensionering. En välkommen reform var likaså
lagstiftningen om den yrkesinriktade rehabiliteringen som möjliggör utbetalandet av
partiell rehabiliteringspenning.
Men sjukförsäkringen har blivit rigid trots alla dessa reformer, och trots fleråriga
diskussioner om frågan. Man är helt arbetsoförmögen eller helt frisk. Inga
mellanstadier accepteras. Och så enkelt är ju inte livet, det vet vi alla. Det finns
många olika situationer där människan, trots sjukdom, är delvis arbetsförmögen, men
inte kapabel att ge hela den insats som krävs av en arbetstagare. Då blir ju resultatet
att man stannar hemma på sjukledighet längre tid än vore önskvärt ur någons
synpunkt. Om frånvaron blir flera månader blir tröskeln att komma tillbaka allt högre
och i en del fall blir följden en förtidspensionering. Det finns otaliga situationer
där människan både kunde och ville återvända till arbetet så att man inte skulle
behöva prestera 110 procent genast. Men förståeligt är också att arbetsgivaren inte
är villig att betala full lön för en minskad arbetsinsats.
Oron över den åldrande befolkningen och den minskande arbetskraften har gjort att man
också upptäckt att kanske skulle en partiell sjukledighet och delsjukpenning vara ett
sätt att hjälpa folk att stanna längre i arbetslivet eller att återkomma till arbetet
efter en längre sjukfrånvaro. Frågan har nu utretts i en arbetsgrupp som lämnat sitt
betänkande i slutet av april. Nu gäller det att få lagstiftningen förberedd i rask
takt så att ändringen kan träda i kraft från början av 2006.
Mirja Janérus är
socialpolitisk sekreterare på FFC.