Nu hotar alkoholskatten att bli en likartad historia. Först sänker man rejält, sedan blir man tvungen att höja igen av uppenbara orsaker. Därefter tilltar spritsmuggling och svartförsäljning så mycket att man tycker sig tvungen sänka igen osv. Nåväl, detta om skrönor — historien är enligt min åsikt rätt allvarlig, och det handlar inte bara om alkohol.

Det förefaller klart att Finlands dröm om att kunna bedriva "nationell" socialpolitik i en globaliserad värld har fått sig ytterligare en farlig stöt. Alkoholskatten är bara ett exempel på saker som vi tvingas svälja av "globala EU-skäl"… "av globala EU-skäl" för att så att säga vända på refrängen i Birger Sjöbergs kända visa "Släpp fångarna loss"; där hette det ju "av sociala skäl".

Alkoholskatten är som sagt bara ett exempel, men ett bra sådant på det politiska tryck som kan uppstå i båda riktningarna när det gäller socialpolitik. I denna korseld är det inte lätt att navigera rätt. Därför kan det vara klokt att trots allt vänta lite med en ny höjning av alkoholskatten vilket regeringen nu tycks vilja göra. Själv tror jag ändå att en liten omprioritering blir nödvändig. Kanske så att vin och öl gynnas på bekostnad av starkspriten — men vem vet?

En stor del av lagarna och produktionen av tjänsterna kommer vi att kunna bestämma i formellt hänseende över också i framtiden, men tron att vi kan hålla kvar vår socialpolitik i orubbat bo är nog rätt utopistisk trots att den tanken fortfarande starkt formuleras i politiska sloganer och kampanjtal.

EU-medlemskapet är en del av problematiken. De unga rör på sig allt friare inom EU. De ställer helt befogade krav på att få att veta vilket slags socialskydd de har rätt till i olika länder. Så länge som lagstiftningen i olika EU-länder är ett sammelsurium av regelverk, det ena mera komplicerat än det andra, och dessutom baserat på helt olika principer, har jag svårt att se hur det skulle vara möjligt för den enskilde att få en ens någorlunda god bild av sina rättigheter.

Det som nu pågår under samlingsnamnet öppen koordination kan få som följd att vi helt enkelt ser oss tvungna att ändra lagarna i en viss riktning — helt frivilligt och på eget initiativ — därför att andra länder har det så.

Det som gör det hela speciellt besvärligt för oss är bland annat, att vår sociallagstiftning till stora delar bygger på boendeprincipen. Det vill säga man har rätt till vissa saker så snart man blir mantalsskriven i en finsk kommun. Nere i Mellaneuropa är det i stället arbetsprincipen som gäller. Den som är anställd och hans/hennes familj har rätt till pension, sjukvård, arbetslöshetsunderstöd osv. Därför kan situationen bli ytterst besvärlig för sådana som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, och som är hänvisade till socialvården.