Ett hus är vikt för seniorer, ett för ungdomar men främst är det barnfamiljer som bor här i Apostelgården på Vesterbro mitt i Köpenhamn.

– Mellan 70 och 80 procent är etniska familjer, med rötter främst i Turkiet och Pakistan, men också i arabiska och afrikanska länder, berättar boligselskapets, bostadsföreningens, ordförande Niels F. Christensen, 49, och spejar ut över området från sin balkong uppe på fjärde våningen.

I den rymliga fyrarummaren flyttade familjen Christensen in i då huset stod klart 1988.

För de 96 kvadratmetrarna betalar Christensen nästan 7 000 danska kronor, ungefär 940 euro i månaden. Som handledare för arbetslösa invandrare i Köpenhamns kommun förtjänar Niels ca 17 000 kronor netto, 2 300 euro.

Invånarna har förtur till var tredje lägenhet som blir ledig. Kanske behövs en bostad till vid skilsmässa, för en åldring eller ungdomar som bildar familj. Dottern Josefine, 17, som går i gymnasiet, inflikar att hon nog snart vill få en egen bostad, och just här.

– Det här är det bästa stället att bo på i Köpenhamn! På en kvart går jag in till centrum, här är tryggt att röra sig och här omkring finns en massa affärer och matställen, säger Josefine som har många goda vänner, både infödda danskar och etniska, i husen runtomkring.

Vesterbro var tidigare ett stökigt område med dåligt rykte, där både människo- och djurhandel varvades: prostitution och slakterier. Efter uppsnyggning är det populärt och trivsamt, också luftigt.

Kvinnor blev etniska miljöambassadörer

Över hälften av danskarna bor på hyra, sällan dock privatuthyrda.

– Det är viktigt att människor, som inte har så mycket pengar, har ett bra ställe att bo på. Och centralt ska det vara, inte ghetton långt ut i förorterna, säger Christensen.

Var tredje lägenhet i Apostelgården har anvisats av kommunen åt människor med ekonomiska problem, många på grund av arbetslöshet.

– Här finns både starka och svaga familjer. Vi har nätverk och försöker stöda varandra, håller trappuppgångsmöten om problem uppstår, eller så ber vi socialen eller kyrkan om hjälp, berättar Christensen och tillägger att samexistensen fick en bra puff framåt på ett subventionerat Tivolibesök häromåret.

Flera etniska kvinnor har, med kommunala medel, utbildats till miljöambassadörer och ska nu föra kunskap om miljövänliga tvättmedel, om sopsortering m.m. vidare i sina etniska grupper.

Bredband är på kommande, vilket ger något högre hyra.

– Det ska då inte jag ha, säger föreningens kassör, Lilly Jensen, 80, lite förargad över hyreshöjningen. Hon bor i en tvåa i seniorhuset. I huset bor 15 personer och varje våning i hisshuset har en samlingsplats på trappavsatsen, där invånarna kan umgås.

Samlingshuset mitt i grönskan är också i flitig användning. Här leker barnen, möts kvinnoklubben, hålls kurser i matlagning och gymnastik. I kväll håller pakistanierna fest och vuxna och barn i vackra, färggranna festkläder skyndar fram och tillbaka över gården. Utanför huset står en grupp män och diskuterar.

– Här i Apostelgården har vi det gott, säger fyrabarnspappan Khalid Pervez, taxichaufför sedan 25 år.

– Jobb finns nog för den som vill arbeta . Många av mina vänner är företagare inom servicebranschen

Standupkomikerna Mette Frobenius och holländskfödda trädgårdsmästaren Joost de Reus bor med sina två barn Sofie, 3, och Boris, 2, i en trerummare på 82 kvadratmeter.

– Hyran är hög, 6 000 kronor (ca 800 euro) men området är utmärkt för en barnfamilj. Här finns många lekkamrater, säger Mette, chefredaktör för bostadsföreningens fyrspråkiga blad som utkommer med information om bl.a. invånarnas rättigheter och skyldigheter fyra gånger i året.

Goll som flyttade till den polska huvudstaden för ett par år sedan måste också i fortsättningen ty sig till hyreslokaler på den fria marknaden för hon har inte ännu rätt att ansöka om en hyreslägenhet som ägs av kommunen eller av ett andelslag.

– Jag är tvungen att slita i två olika jobb för att ha råd att betala hyran regelbundet, berättar hon där vi sitter i hennes mysiga lilla etta.

Hyran slukar nästan hälften av den lön Goll får för sitt huvudsakliga arbete.

Bostadshyrorna på den fria marknaden kan vara fyra eller tom. fem gånger så höga som de lägenheter som ägs av andelslag eller av kommunen.

Maria Goll drömmer ännu om att få en av stadens hyreslokaler, för det skulle ge henne trygghet för flera år framöver.

Flertalet av polackerna bor i billiga sociala hyreslägenheter men ändå finns det en brist på ungefär 1,5 miljoner samhällsägda lägenheter i landet med 40 miljoner invånare.

I Polen är det en allt starkare trend att familjerna söker sig egna lägenheter trots att räntorna på bostadslån är betydligt högre än i t.ex. Finland.

Hårdvalutalägenheternas andel av bostadsbyggandet i Polen har ökat kraftigt i takt med den stigande efterfrågan medan produktionen av andelslags- och kommunala bostäder har rasat.

Bostadsproduktionen i Polen har på årsbasis nästan fördubblats sedan mitten av 1990-talet och år 2003 blev drygt 170 000 lägenheter inflyttningsklara.

Utvecklingen på bostadsmarknaden har ändå gått nedför, för under årets första hälft togs ytterst få nya lägenheter i bruk jämfört med motsvarande tid ifjol.

MATTI HOVISEPPÄ
Warszava

Den lilla tvåan i ett 80-tals flervåningshus i Västberlin nära det kända varuhuset KaDeWe och centrums all service var ett rent fynd. Alternativen fanns i betongförorterna i utkanten av staden. För fyrtio kvadratmeter bostad betalar Eichler 389 euro i månaden. Utöver det betalar han för vatten, el och värme. Elektriciteten kostar 17,19 cent per kilowattimme i Berlin, vattnet 3,84 euro per kubik.

Ytterligare tillkommer en hissavgift på 400 euro om året för Eichler som bor i andra våningen. De som bor högre upp betalar mer.

I betongelementhusen från DDR-tiden i Berlins östra del får man lägenheter till halva priset. Då avstår man också från de små guldkornen som finns rätt bakom hörnet, såsom frukostbrödet i kvartersbageriet, tidningskiosken och de andra kvartersbutikerna.

– Det man vinner på hyran förlorar man i livskvalitet, säger Eichler men tillägger i samma andetag att han fruktar att den rödgröna regeringens omstridda planer på att reformera arbetslöshetsskyddet kan ändra situationen radikalt i början av nästa år.

Betongkolossen väntar

Enligt regeringens planer får en långtidsarbetslös från och med nästa år behovsprövad socialhjälp istället för arbetslöshetsunderstöd. För Eichler innebär det att stödet över en natt ramlar ner från 900 euro till 345 euro i månaden. Dessutom kan man kräva att han flyttar in i en billigare lokal eftersom den nuvarande överstiger regeringens definition av "rimlig" hyresnivå med 54 euro.

En trolig adress blir någon av de till rivning dömda betongkolosserna i östra Berlin som stadens senat hoppas kunna rädda genom att få arbetslösa och andra fattiga att flytta in.

– Det sorglustiga i hela historien är att om man tvingar mig att flytta till Östberlin sjunker mitt stöd med fjorton euro, för arbetslöshetsunderstödet för östtyskar och östberlinare är bara 331 euro i månaden.

Strid om renovering

Eichlers bostad var exceptionellt nog utrustad med både köksskåp och diskbord när han flyttade in där. Kylskåp, frys och spis måste han skaffa själv. I Tyskland är det brukligt att hyreslägenheterna saknar all slags möblering. Hyresgästen möts av tomma väggar och rörstumpar för kallt och varmt vatten.

Skåp, kranar, hushållsmaskiner och ofta också golvmaterial hämtar man med sig när man flyttar in och tar igen med sig när man flyttar ut, om man inte lyckas avyttra dem till följande invånare eller till hyresvärden.

Boendet är reglerat av detaljerade hyresavtal. Det är förbjudet att grilla på balkongen liksom att hålla stridshundar. De mest kontroversiella paragraferna i det tio sidor långa avtalet handlar om "skönhetsreparationer" och flyttningsrenoveringar som faller på hyresgästen. Bostaden bör vara i samma skick när man lämnar den som när man tog emot den.

Eichler vet av erfarenhet att en konflikt med ägaren är förprogrammerad.

– Många hyresvärdar betraktar det tre månader stora hyresförskottet som en uppnådd förmån och söker med förstoringsglas efter fel som hyresgästen har gjort när han har fejat upp lägenheten så att han åtminstone ska få behålla en del av förskottssumman.

De flesta hyresgästerna ger upp lätt för rättsprocesserna i Tyskland är både långsamma och dyra. Man kommer inte in i en rättssal utan advokat och det är inte alltid givet att sanningen segrar. I de tyska domstolarna behandlades förra året en miljon renoveringskonflikter.

Artiga grannar

– Jag traktar inte efter att få äga min lägenhet och pga. arbetslösheten är det också hart när omöjligt. Inte en enda av mina bekanta äger sin lägenhet.

Det hör samman med den tyska livsstilen att bo på hyra. Det är mer ett mått på samhällsställning i vilket område man bor än hur man bor. Eichlers Schöneberg är känt för att fattiga och rika bor sida vid sida i samma kvarter.

I huset där Eichler bor hälsar man artigt på varandra i trapporna och hissen. För övrigt umgås man inte. Också i våningshusen i Berlin händer det att gamla människor dör, helt ensamma och bortglömda av världen.

Ljudet av en borrmaskin tränger igenom väggarna. Nya grannar försöker fästa sina tavlor i de stenhårda väggarna. Alla stör varandra i tur och ordning, skrattar Eichler förstående. Hans tavlor står ännu på golvet och lutar mot väggarna.

– Om Schröder tvingar mig att flytta så behöver jag åtminstone inte laga några hål i väggarna.

Löntagaren 3.9.2004 nr 7/04