Men
inte länge. Familjetillökning krävde större utrymmen. Det blev aktuellt att flytta.
– Först flyttade vi till en radhuslägenhet med fyra rum och kök. Den låg nära
och var rymlig, men nog fick man betala för den. Hyran gick på 450 euro.
Då mor i huset har stannat hemma och tagit hand om barnen har försörjningsplikten i
huvudsak legat på husfars axlar. Tomi Vastamäki har arbetat i sju år som svetsare på
oljeborrplattformen i Mäntyluoto.
En blåsig plats på alla vis. Oljepriset styr beställningsmängderna. För
ögonblicket går det med fart men allt emellanåt är det stillsamt. Under
permitteringarna är det givetvis rätt kärvt med ekonomin.
Sommaren 2002 fick familjen en hyreslägenhet av staden, en fyrarummare i ett trähus
byggt i början av 1900-talet. Hyran är skälig för den 74 kvadratmeter stora lokalen:
288,69 euro i månaden plus el.
– Inte är här så väldigt tiptop, både dörrar och fönster drar lite. Men
miljön! Stor gård och havet intill, alldeles som om man bodde i egnahemshus.
– Det enda som förskräcker är trapporna till andra våningen. Hur ska ungarna
klara av dem?
Men Julie, 4 år och Kasper, 11 månader njuter av möjligheten att leka
utomhus och också deras föräldrar menar att de är nöjda med sin nuvarande lägenhet
och med att bo på hyra. Men …
– Visst drömmer vi om ett eget hem som vi fick bygga och inreda som vi ville.
Här kan man inte göra riktigt allt som man ville göra.
– Sen senare alltså, när plånboken medger det.
MARTTI SUURNIEMI
Översättning: ASTRID NIKULA
Tomi Vastamäki, 28, och Sanna Marjamäki, 23, bor i Reposaari i
Björneborg. Samexistensen inleddes på samma sätt som för månget annat Reposaaripar i
"Pirtulinna", i den gemenskap på tio små ettor som byggdes på 30-talet.
Men
inte länge. Familjetillökning krävde större utrymmen. Det blev aktuellt att flytta.
