Finansministern har också varit framme i frågan och kallat parterna till överläggningar. Det är förståeligt att man från statens sida vill värna om ett så väl fungerande system som det finländska avtalssystemet de facto är. Det är ju i hög grad trepartssamarbetet vi har att tacka för att det går så bra i finländsk ekonomi. Men samtidigt är det viktigt att ha klart för sig att utvecklandet av förhandlingssystemet i första hand är en fråga för arbetsmarknadens organisationer.

"Det finns ingen orsak för facket
att sky uppbyggande diskussioner."

Papperskonflikten har på sina håll tagits som ett uttryck för att avtalssystemet inte fungerar. Ur det kan man om man vill utveckla den konspiratoriska teorin att arbetsgivarna i lockouten agerade samfällt och kommer att försöka knäcka facket inom en bransch åt gången. Då måste man ändå tillägga att om så var misslyckades operationens första fas; för Pappers är långt ifrån knäckt och arbetsgivaren lyckades inte driva igenom betydande försämringar. Att märka är också att man från Pappers sida klart signalerat beredskap att utveckla ett system med kontinuerliga förhandlingar. Det är åt det hållet branschens avtalskultur borde utvecklas. Så vill man göra en positiv tolkning av situationen blir den nog att avtalssystemet är intakt och välfungerande.

Detta betyder inte att det inte kan bli bättre. Världen förändras och också ett fungerande system behöver ständigt uppdateras för att fortsätta vara fungerande. Det finns ingen orsak för facket att sky diskussioner i en uppbygglig anda.

Arbetsgivarna har sina givna käpphästar i debatten. Det får man väl ta som det är, även om man skulle önska att det fanns mer spår av tankemöda i argumentationen. Näringslivets nuvarande etta, Christoffer Taxell, har igen en gång uttalat de kända teserna: ökad flexibilitet, större lönespridning, decentralisering av förhandlingarna. Hur den växande fattigdom, ökande sociala oro och minskande ekonomiska förutsägbarhet, som skulle följa i spåren, på sikt gagnar näringslivet förblir dock lika outrett som tidigare.

Men Taxell säger också att det finns många siffror mellan noll och hundra och antyder därmed att näringslivet nog är berett att söka en medelväg. Och det är ju vad vi i själva verket redan har, för avtalssystemet är redan rätt långt differentierat. Den springande punkten är egentligen hur man bäst kan stärka förhandlingarna på lokal nivå. Där finns den största obalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Först när parterna också lokalt är jämnstarka kan trovärdiga avtal ingås.

HANS JERN