. vane.jpg (302 bytes)

brobygg.jpg (3212 bytes)

Katarina GäddnäsKatarina Gäddnäs

Framtid: Mörker,
storm och dimma

pune.gif (67 bytes)  I början av augusti försvinner plötsligt alla turister från Kökar. Nu när det är som bäst: luften är mättad på dofter, nätterna är ljumma och klipporna varma. Sommaren dröjer sig länge kvar, tack vare det omgivande havet. Vattnet är fullt av sjökalvar. Mjukt pulserande gungar maneterna runt stränderna. Barnen kan inte låta dem vara ifred. De fångar dem, brer ut dem på berget och ser dem torka i vackra mönster. När jag försöker säga något om djurplågeri, menar de att ingen som fått en kallsup när den badat i augusti kan visa barmhärtighet med denna livsform.

Senhösten är stormarnas och dimmans tid. Vädret påverkar ännu vardagen i skärgården. Beroende på vind- och väderförhållanden måste bragder och båtar ses till och lekande ungar och barnvagnar placeras på rätt sida om huset för att inte blåsa i väg i höststormarna. Det har hänt att dimman varit så tät i byn att jag knappt kunnat orientera mig. Redan på 1100-talet konstaterade den arabiske upptäcktsresanden Al-Idrisi att "Det är nästan ingen som vill dit, som finner dessa öar, eftersom det är så mycken dimma på detta hav, och för att mörkret är så tätt och det inte finns något ljus."

Själv låter jag mig välvilligt svepas in i höstens mjuka yllefilt. Jag trivs med dimman och får anledning att tända ljus på frukostbordet. Jag bor plötsligt på ett mystiskt men vänligt Avalon, på dimön dit riddarkungen Arthur drog sig tillbaka för att läka sina sår. Nu har vi åter tid att umgås. Skärgårdsfärjorna blir vårt lokala stamcafé. Man träffas ombord, skvallrar lite, planerar storverk och förbättrar världen.

Hösten har alltid inneburit fiske och marknad i skärgården. Nu är fisket på sin höjd en fritidssyssla. Inte en enda yrkesfiskare finns kvar på ön. EU's stränga krav på livsmedelshantering i kombination med det usla fisket har gjort att det inte längre lönar sig att röka flundror till försäljning.

Det är nya värderingar, seder och vanor som styr vardagen. Men detta är fortfarande i stor utsträckning männens värld och på deras villkor. Det är Kökarmännen, de som inte kan tänka sig ett liv utan båtar, jakt och fiske som stannar kvar och som återflyttar. Många arbetar till sjöss. De inflyttade kvinnorna lär sig i bästa fall uppskatta livet och naturen i skärgården. Vid sidan av barn och hushåll, arbetar de flesta deltid inom den kommunala sektorn. Kvinnorna på Kökar är inte mesigare eller mer hunsade än andra, tvärtom, men det patriarkala samhällets grepp är hårt även om förändringar sker. De äldre jaktlagsmedlemmarna kan ibland ha svårt att förstå att de yngre inte kan komma med på älgjakt en viss dag "för frun jobbar och jag är ensam med barnen".

Alla inflyttare är värdefulla i skärgården. Välkomna är de konstnärer och gröna-vågare, som finner njutning i att kasta sig ut i en fri, men osäker tillvaro. Allt fler deltidspensionärer slår sig också ner här och antalet veckopendlare och säsongsarbetare inom turismen ökar. Många av sjömännen arbetar på utflaggade fartyg och betalar liksom de inflyttade svenska pensionärerna skatt till Sverige, den ekonomiskt svårt trängda kommunen går miste om viktiga skatteintäkter. Bara hälften av kommunens driftsbudget kunde 2005 täckas med skattemedel. Kökar kommun är helt beroende av bidrag från Ålands landskapsstyrelse.

Ingen yrkesfiskare finns som sagt längre på ön och jordbrukarna har minskat i antal. Av det samhälle som Ulla-Lena Lundberg skildrade i sin Kökarbok på 70-talet finns bara rester och gamlingar kvar. Kommer framtidens skärgårdsbor att vara säsongsarbetare liksom öns första invånare, de polska bronsålderssäljägarna, eller finns det en framtid med fast bosättning i skärgården.

Löntagaren 2.9.2005 nr 7/05

 

hava500.jpg (350 bytes)

lt-ylos.jpg (843 bytes)lt-back.jpg (825 bytes)

marne.gif (45 bytes)