Jag har ofta förundrat mig över de besynnerliga vändningar som denna nationalism kan ta just här i Finland. Denna sommar har bjudit på några (i vissa fall bokstavligen) läckra exempel. När en dryg italiensk premiärminister vågar sig på att kritisera finsk mat och dessutom ackompanjeras av en fransk president (rätt så oblyg han också) blir det närmast landssorg.

"När en dryg italiensk premiärminister
vågar sig på att kritisera finsk mat
blir det närmast landssorg."

Friidrotts-VM blev inte heller riktigt den fest man hade hoppats på. Spjutguldet uteblev och till råga på allt stod regnet som spön i backen under många tävlingsdagar. Vädret föranledde mången spydig kommentar från utländska gäster. Aj, aj, inte bra för självförtroendet.

Den gastronomiska äran, som givetvis sakligt sett är en ren bagatell, om ens det, förvandlas tom. till en diplomatisk fråga, till utländska kommentatorers stora förtjusning. Nu kom det stoff till ännu fler läckra anekdoter och elaka nålstick om det tråkiga folket uppe i norr. Detta alltså, samtidigt som de, åtminstone i princip, diplomatiskt sett betydligt mera allvarliga kränkningarna av vårt luftrum, bemöts först med tystnad sedan med axelryckningar och först därefter med halvlama diplomatiska protester.

Jag kan naturligtvis inte veta exakt i detalj hur enskilda medlemmar av vårt folk uppfostras med avseende på sin nationalitetskänsla eller självkänsla, men nog verkar det vara stor skillnad om man jämför med t.ex. norrmännen. Det blir lätt lite väl högtidligt, spänt och humorlöst här hos oss.

Nationaldagen firas i Norge som en glädjekarneval. Här i Finland är självständighetsdagen en högtid som snarare påminner om en nationell gudstjänst med psalmer, parader, gravuppvaktningar och sorgsna marscher. Till den allmänna dysterheten bidrar förstås årstiden som är en av de allra mörkaste, speciellt som snön ofta inte hunnit till första veckan i december.

Det finns fler exempel: medan den norske spjutkastaren verkar kunna ta VM-kalabaliken med avspänd humor, spänner finnarna sig som en stålfjädrar, med känt resultat. Det pekas ofta på historien, och karga förhållanden, men det räcker inte, för norrmännen har ju inte haft det stort bättre, rent objektivt.

Finland har ibland kallats Europas Japan, och visst finns det likheter. Skamkänslan efter ett misslyckande är svår för att inte säga outhärdlig att bära för oss liksom för japanerna. När en italienare, fransmän och irländare skakar av sig misslyckanden och gärna beskyller någon annan, klär vi oss här i säck och aska, stänger in oss, tar till flaskan, eller blir bara annars deppade.

Det vore nog dags att lätta på trycket lite grann. Hur det riktigt ska gå till vet jag inte, men det vore en bra sak att börja med nationaldagsfirandet. Det gjordes ju faktiskt ett försök till 80-årsjubileet 1997, men det vill ändå inte arta sig riktigt.

En annan sak skulle kunna vara humorn. Jag förstår verkligen inte varför man inte tog Berlusconi med den klackspark och nonchalanta vits han var ärligt värd. Grillkorv och havregrynsgröt kan helt säkert inte mäta sig med italiensk finsmakarmat alla gånger, det håller jag gärna med om. Nå, än sen då, vad fasen har Berlusconi med den saken att göra, om vi själva tycker det är gott, kan väl han dra åt skogen.

Åt skogen, ja. De numera rätt talrika italienare och fransmän som kommer till Finland kommer inte för matens skull, utan för stillhet, vildmark, skidåkning och sådana saker. När dessa utlänningar sedan blir bjudna på nyfångad öring halstrad på brasa, eller kaffe, korvsmörgås och bondost med nyplockade hjortron och blåbär, efter en halv dags vandring långt bortom all civilisation skulle jag inte förundra mig om de ändå skulle tycka det var gott. Bon appetit!