Sånt finns det mycket av, åtminstone så det täcker de tre timmar om dagen som finländaren i gemen trivs framför tv-apparaten. Inte konstigt att tidsbristen breder ut sig.

Men som sagt: för min del blir det mest radio på sommaren. Glädjeämne nummer ett även i år var sommarpratarna i Sveriges radio. Vilket flyt, vilken tankens klarhet, vilken smart burk den där radion.

Egentligen borde man banda alla avsnitt och spela upp dem varje gång Strömsö går ut. Hellre näring åt själen än åt den socialt handikappade inrednings- och matlagningsträlen.

Fy skam var inte heller Radio Vegas sommarpratare, låt vara att fokus här låg på musiken snarare än på snacket och det intellektuella godset.

Speciellt förtjust blev jag i Hans-Åke Manelius bidrag. Han lyckades omvandla rundvandringen i sin vinylsamling till en mera allmän, musikkulturell upptäcktsresa. Än handlade det om hans första skivspelare, än om kasettbandspelaren, än om LP-plattan som införskaffades i den lokala radioaffären.

Det var på den tiden när folk hade den dåliga smaken att betala för sig och det fanns gott om arbetstillfällen inom skivindustrin. Nuförtiden är det ju såtillvida bättre ordnat att skivbolagsfolket har längre semestrar. Tolv månader om året för att vara exakt.

En annan favorit är Jojje Wallgrens Allt har sin tid där diverse kulturpersonligheter kommer till tals mellan favoritskivorna.

Kul koncept, även om en vanlig dödlig får komplex inför kulturknuttarnas sofistikerade musiksmak. Det finns förstås också den möjligheten att de breder på lite extra i radion.

Det är som när slikt folk – i samband med den obligatoriska födelsedagsintervjun – tillfrågas om sina favoritprogram på teve. Av någon märklig anledning är det alltid dokumentärer om armeniska åttabarnsmödrar med liktår och dålig hörsel som utgår med segern. Tro det den som vill.

Sen har man ju varit på ett par musikfestivaler också. Inte mycket att skryta med, nehej, men då ska ni ha på det klara att undertecknad är allergisk för sommarteater, speciellt komedier.

Personligen anser jag att man ska få vara sur, bitter och inåtvänd året om, i stället för att alltid smila upp sig till sommaren. På det viset jämnar depressionerna ut sig och man slipper knyta en snara när hösten knackar på.

Det största problemet med alla dessa kulturevenemang är att det kostar så hiskeligt. Räknade just ut att min biljett till lördagkvällens tältkonsert på Baltic Jazz kostade – utslaget på årets alla dagar – sisådär sju cent. Hutlöst.

Inte konstigt att lokalbefolkningen – med undantag för den hårt slitande arrangörskåren – föredrar att låta sommarfolket betala notan.

Dessutom finns det ju alltid en risk att man utsätts för främmande intryck, typ en "Victoria forever"-tatuering (efter den svenska jazzbomben Victoria Tolstoj) på vänstra skinkan. Det var hennafärg, men ändå.

TV-FIKTION
"Talismanen", tv-serie av Jan Guillou & Henning Mankell, MTV3 lördagar
– Vid skrivande stund har jag inte sett ett enda avsnitt men visst blir man lite sugen. Svensk thrillerdramatik, med pengar i ryggen, skriven av herrarna Guillou & Mankell. Det kan väl ändå inte vara helt kass.

RADIO
"Bluesministeri", blues med Esa Kuloniemi, Radio Suomi måndagar
– Måndag är veckans jävligaste dag så varför inte löpa linan ut. Dessutom behöver man inte vara någon bluesfantast för att fastna för Mr Kuloniemis magasin, så i den grad passionerat och suggestivt är det.

TV-FILM
"Mandomsprovet", am. dramakomedi med Dustin Hoffman, MTV3 16/9
– Endel gillar mor, andra gillar dottern. Hoffmans student råkar ut för båda två och får det sannerligen hett om öronen. Vi talar om Mike Michols filmiska generationsroman från 1967, med musik av Simon & Garfunkel.