Färden visar sig vara mycket mer än en liten båttripp. Till Stung Treng som är närmaste stad tar det nästan fem timmar. Här är Mekongfloden bred som en stor insjö med ett landskap som påminner om den nyländska yttre skärgården. Kanoten kryssar förbi skarpa klippor, grynnor, vassruggar och skogbevuxna öar, och susar vidare genom virvlande strömmar och över stora glittrande fjärdar.

Medan motorn brummar på går mina tankar tillbaka i tiden. I april 1981, alltså för nästan ett kvartssekel, ingick jag som ung nybliven redaktör vid Metallarbetarförbundet i en fyramannadelegation som FFC under ledning av sin dåvarande internationella ombudsman Teuvo Hömppi sände till Vietnam. Med var också Anja Nummelin från Livsmedelsarbetarförbundet och Keijo Kolu från Byggnadsarbetarförbundet.

För mig var detta den första långa utlandsresan. Efter att ha flugit hela natten från Östberlin anlände vi till Hanoi där våra värdar från den vietnamesiska fackcentralen kort meddelade: i morgon flyger ni till Phnom Penh. I bakgrunden fanns politik. Vid årsskiftet 1978–79 hade Vietnam invaderat Kambodja för att störta den tyranniska Pol Pot-regimen och nu måste den av många länder hårt kritiserade inmarschen rättfärdiggöras inför utländska gäster.

En i och för sig tacksam uppgift. Den 17 april 1975 hade den ultrakommunistiska gerillarörelsen de röda khmererna tågat in i Phnom Penh. På förmiddagen hälsades de som befriare, men efter några timmar visade de sitt verkliga ansikte. Huvudstaden tömdes på alla sina invånare som antingen sattes i arbets- och koncentrationsläger eller blev torterade och avrättade. För att utpekas som fiende räckte det med utbildning, kunskaper i främmande språk eller att man hade glasögon.

Det paradoxala var att Pol Pot, Khieu Samphan och Ieng Sary, de röda khmerernas fruktade ledartriumvirat, själva hade intellektuell bakgrund. I sin ungdom hade de studerat i Paris och där anammat kommunistiska läror. De hade också bekantat sig med den franska revolutionen och särskilt med Robespierres och välfärdsutskottets skräckvälde. På 1960-talet tog de nya intryck från Mao Tse-Tungs kulturrevolution. Farliga förebilder fanns alltså att följa och nu skulle de i praktiken förverkligas.

Mardrömmen

Bit för bit visade våra värdar vad som egentligen skett under de röda khmerernas terrorvälde, mardrömmen 1975–79 då uppskattningsvis mellan 700 000 och tre miljoner kambodjaner miste livet. Det exakta talet torde man aldrig få veta.

Bland annat besökte vi massgravarna i byn Choeung-Ek 15 kilometer utanför Phnom Penh. I Arbetarbladet den 4 juni 1981 skrev jag följande i ett reportage: "Vi fyra finländare som ser detta kan inte tro våra ögon: massgrav efter massgrav, vid ett par nyligen öppnade gravar ligger en hög med dödsskallar och benknotor. Några av skallarna har ännu kvar en bindel för ögonen, benknotorna är fastbundna med rep, vid en del ben hänger det kvar lite förtorkat människokött".

Bredvid texten fanns ett foto av en bister kambodjan som stod bakom högarna av dödsskallar. Och över detta Dödens fält låg den tunga sötaktiga lukten från liken.

Som om det skulle ha hänt igår minns jag hur Hömppi började må illa och hur Kolu med darrande röst undrade: "Hur kan man göra sånt här åt så fina och vänliga människor som kambodjanerna?".

I ett slags chocktillstånd återvände vi till Phnom Penh. Vår unge kambodjanske tolk Svag-Sitha berättade i bilen under resan hem i att han aldrig kunde hålla tårarna tillbaka när han besökte Choeung-Ek.

– Där vilar alltför många av mina bästa vänner, sade han sorgset.

Livet går vidare

Men livet går alltid vidare.

Sevärdheterna i Phnom Penh står kvar; Kungliga palatset, nationalmuseet och den buddhistiska Wat Phnom-pagoden vid flanörernas favoritströk, strandbulevarden längs Mekongfloden samt det mäktiga självständighetsmonumentet, den gula järnvägsstationen och det arkitektoniskt märkliga marknadscentret Phsar Thmey. Men borta är röklukten från brinnande avfall. Och flagande rappning har ersatts av nymålade fasader eller glas och betong. Med alla sina banker och butiker och sin aldrig sinande biltrafik är dagens Phnom Penh som vilken annan asiatisk storstad som helst.

På Dödens fält i Choeung-Ek har man sedermera byggt ett pagodliknande minnesmärke över Pol Pot-terrorns offer. Jag bugar mig djupt och lägger ner en blomma för att hedra de döda. Ett kvartssekel efteråt.

Men under den förrädiskt upputsade ytan lurar fortfarande det förflutnas vålnader.

Under diskussionerna med facket och människorättsorganisationerna i Phnom Penh visar jag kopior av mina gamla reportage från Kambodja. Effekten blir som om jag skulle ha slängt en giftorm på bordet: "Usch, huj, Pol Pot", ropar kambodjanerna med en rysning av skräck. Men samtidigt öppnar reportagen alla portar: "Drömde du verkligen så länge om att återvända till vårt land? I så fall hjärtligt välkommen igen", säger värdarna med ett vänligt leende.

Och jag kom ju tillbaka. Inte med bil, buss, båt, flyg, taxi eller tåg. Utan med en kanot i Mekongflodens strömvirvlar. Ibland är det så att sagan överträffas av verkligheten.

Min far Harry som ännu levde i början av åttiotalet sade då åt mig: "Det där Kambodja kommer du att få leva med länge".

Uttalandet visade sig vara mer än profetiskt. För med Kambodja skulle jag leva resten av mitt liv.

Chea Mony som nu leder samma organisation som sin bror är mycket bestämd och målmedveten. Man får nämligen inte svika medlemmarnas förtroende.

Alla framsteg till trots är den politiska situationen i Kambodja fortfarande inte stabil. Mänskliga rättigheter respekteras inte och de kusliga skuggorna från landets fruktansvärda närhistoria faller ännu långt.

I Löntagaren nr 5/2004 publicerades ett reportage om mordet på Chea Vichea. I dag är det hans bror Chea Mony som tagit över rodret.

Fackcentralen är grundad 1996 då staten ännu kontrollerade arbetsmarknaden. Men därefter har arbetsmarknaden frigjorts. I Kambodja finns 13 miljoner invånare och fackcentralens medlemstal är 60 000. Hit hör 115 fackförbund och -föreningar. Medlemsavgiften per månad är tusen kambodjanska riel som motsvarar en euro. En kambodjansk arbetares månadslön är i snitt 45 euro och skatt betalar man inte. Åtta timmars arbetsdag och sex dagars arbetsvecka har också införts.

Socialt, demokratiskt, liberalt

Fackcentralen grundläggare var Sam Rangsy. Han leder ett parti som heter Sam Rangsy-partiet och som får cirka tjugo procent av rösterna. Partiets ideologi brukar betecknas som en blandning av social demokrati och demokratisk liberalism. Största parti med ett väljarstöd på lite under 50 procent är det kambodjanska folkpartiet som har ett kommunistiskt förflutet och som innehar regeringsmakten med Hun Sen som premiärminister. Kambodja är ett konungarike och det monarkistiska Funcinpec-partiet har ett väljarstöd på likaså tjugo procent. Regent är kung Norodom Sihamoni.

– Även om vår fackcentral grundats av en av vårt lands ledande politiker är vi partipolitiskt obundna, framhåller Chea Mony.

Kränkningar

Trots det demokratiska statsskicket är listan på kränkningar av mänskliga rättigheter lång. Chea Mony ger några exempel:

– Två fackliga ledare har mördats. En av dem var min bror, vars änka numera bor i Finland. Tolv fackföreningsledare sitter i fängelse. I januari detta år var jag en tid arresterad. Vår grundläggare Sam Rangsy har nyligen berövats sin parlamentariska immunitet och under de två senaste åren har såväl strejk- som förhandlingsrätten allvarligt begränsats. Det samma gäller kvinnornas rättigheter. Vi får inte ens fira den internationella kvinnodagen.

Chea Mony kritiserar landets regering.

– Ministrarna lika lite som arbetsgivarna tycks vara intresserade av hur folket lever. Korruptionen är omfattande och när facket anordnar fredliga protestmarscher skickar regeringen ut polis som slår ner demonstranterna med tårgas och bomber.

Chea Mony påminner om terrorn under Pol Pot-regimen.

– På sjuttiotalet skar de röda khmererna halsen av sina fiender. På åttiotalet övergick de nya makthavarna till mer sofistikerade metoder när man först arresterade kritiska och oppositionella personer och sedan släppte ut dem i skogarna som var fulla av minor. I dag fixar man motståndarna genom att låta dem råka ut för trafikolyckor. Men jag vill bara säga det att människor kan man alltid döda. Inte idéer, framhåller Chea Mony.

Allt detta påverkar också det fattiga landets ekonomiska situation.

– Utländska företagare är helt enkelt rädda för att investera i Kambodja. Vid sidan av det dominerande jordbruket har vi mest hantverk och småindustri. Men vårt land skulle behöva nya, stora och framgångsrika företag för att skapa välfärd och sysselsättning, säger Chea Mony.

HENRIK HELENIUS
Kambodja

– Antalet arbetstagare var 2 000, nästan alla kvinnor. När orderstocken minskade fick hundra gå. De återstående 1 900 arbetsplatserna gick förlorade när fabriken sedan helt lades ned.

Lay Sopheap är övertygad om att det inte bara var krympande åtgång på produkterna som låg bakom beslutet.

– I ett land som Kambodja finns det många metoder att bli av med folk som anses besvärliga. Därför är jag säker på att en orsak till nedläggningen var att arbetstagarna organiserat sig fackligt och började ställa krav på högre lön och bättre arbetsförhållanden.

Hon har all anledning att vara mycket orolig inför framtiden.

– Hur ska kvinnorna från fabriken nu klara sig utan lön och utan arbetslöshetsunderstöd? Jag vet att många av mina tidigare arbetskamrater återvänt till landsbygden. Andra har blivit städerskor och servitriser i Phnom Penhs hotell och restauranger. Men inom den branschen måste du kunna lite engelska eller kinesiska. De flesta talar bara det kambodjanska khmerspråket. Har man dessutom varit fackligt aktiv kan det vara ännu svårare att få nytt jobb, säger Lay Sopheap.

På kort tid har 28 fabriker lagts ner i Kambodja. Därtill kommer omkring 200 som är nedläggningshotade. Man räknar med att åtminstone 60 ska läggas ned inom den närmaste framtiden. Från slutet av fjolåret till våren 2005 hade antalet arbetslösa kambodjaner ökat med 40 000.

HENRIK HELENIUS
Kambodja

Redan dagen efter att domen föll, sade Neil Kearney, generalsekreterare i det internationella textilfacket ITGLWF, att domen inte är trovärdig. Han betecknade hela rättegången som en fars och krävde en opartisk undersökning för att de verkliga brottslingarna kan ställas inför rätta.

Chea Vichea sköts ned på öppen gata Phnom Penh i januari 2004. En vecka efter mordet arresterades den nu dömda duon. Den ena mannen har hela tiden förnekat att han varit inblandad, medan den andra tog tillbaka sitt erkännande, som han sade sig gjort efter att ha blivit misshandlad, påpekade Kearney.

– Bägge män hade alibi för tidpunkten då mordet begicks, ögonvittnen kände inte igen männen på polisens skiss, domslutet föll på basen av polisens utfrågning av vittnen men de uppträdde aldrig i domsolen, polischefen vittnade men inte under ed, sade Kearney som betecknade hela rättegången som en fars. Den domare som första handhade fallet lade ned åtalet i brist på bevis. Domaren blev därefter omplacerad till en domstol på landsorten och därefter suspenderad.

Domslutet har också fördömts av Kambodjas fria fackorgansation, för vilken Chea Vichea var ordförande, samt av hans familj.

En vecka efter Kearneys kritik sade Kambodjas förre kung Sihanouk att han tror de två dömda männen är oskyldiga, och han hoppas domstolen medger sitt fel och släpper dem fria. Det här fick ITGLWF att förnya sin vädjan till premiärminister Hun Sen om att regeringen ser till att fallet tas upp på nytt.