
Väckarklocka eller dödsstöt för den amerikanska
fackföreningsrörelsen?
AFLCIO sprack
under jubileumskongressen
Facktarutan -
koalitionen
Bakslag för
facket och demokraterna
Ingen öppen
facklig dispyt i USA
Amerikanska centralfacket
AFLCIO skulle fira att 50 år gått sedan samgåendet. Istället slutade kalaset med
kris och söndring.
Andrew
Stern, ordförande i det största och på senare år framgångsrikaste
medlemsförbundet SEIU, gjorde nämligen allvar av sina hot att lämna AFLCIO i
samband med kongressen i juli. Kollegan i ett annat tungt och välkänt förbund, Jimmy
Hoffa i Teamsters, fanns med från början och lite senare anslöt sig ytterligare en
handfull förbund.
Det betyder att USA idag har två parallella centralorganisationer: ett stympat
AFLCIO, samt den nya koalitionen Change to Win med nära sex av AFLCIO:s
tidigare runt 13 miljoner medlemmar.
En del bedömare var snabba med att tala om en dödsstöt för den blödande
amerikanska fackföreningsrörelsen, andra menade att det lika gärna kan bli en
nödvändig väckarklocka.
Vi är på väg mot en första generation som får det sämre ställt än sina
föräldrar, varnade Andrew Stern, som vanligt iklädd skjorta i SEIU:s signalfärg
lila, i en intervju med Löntagaren.
Stern har varit aktiv sedan 1973 i SEIU, Service Employees International Union med
vård- och städpersonal bland medlemmarna. Han beskrivs i mycket smickrande ordalag:
nytänkare, utmanare, fackets räddare. Men en elak motbild finns också: arrogant,
självbelåten, maktgalen och ett hot mot både facket och det demokratiska partiet.
Stern avfyrar en bredsida
Frågan är hur arbete ska lönas under det 21:a århundradet. De jobb som exporteras
betalades med 22 00023 000 dollar mer än ersättningsjobben.
Varuhusjätten Wal-Mart och inte biltillverkaren General Motors är numera det
största företaget, säger den intensive Andy Stern som menar att facket fastnat i
tänkande från den tillverkningsindustriella eran när jobben, företagen och samhället
istället ändrats i grunden.
Den centrala punkten i Andy Sterns kritik mot John Sweeney, som omvaldes till
AFLCIO-ordförande vid kongressen, är att man inte satsat tillräckligt mycket på
medlemsvärvning.
Vi gjorde vartenda misstag man kan tänka sig, erinrar han sig de sex, sju åren
det tog att få fart på SEIU:s numera mycket effektiva rekryteringsmaskineri.
I en typisk Sternkampanj i New Jersey övertygade han både personal och
fastighetsägare att alla skulle tjäna på en uppgörelse med högre löner för
städarna och lägre personalomsättning för företagen. Liknande taktik tillämpas inom
SEIU:s andra nyckelområde, vården, med både biträden, sköterskor och läkare.
Den bästa strategin för våra medlemmar var att satsa alla resurser på att
bli större och starkare, fortsatte Andy Stern och framhåller vikten av internationellt
samarbete, med ett särskilt omnämnande av samarbete med svenska Transport.
Ny teknologi, politisk otrohet
Sterns språkbruk innehåller begrepp som god partner eller
mervärde till arbetsgivarna och det gillas inte alls av en del
kolleger. Han har också gjort avsteg från troheten mot demokraterna ifall han ansett att
en republikansk kandidat bättre skulle värna fackets intressen.
Ny teknik ingår i taktiken, liksom att piska upp entusiasm och samla in pengar via
internet. Stern var med och grundade påtryckargruppen America Coming Together, inbjuder
även icke-medlemmar att tycka på nätverket PurpleOcean.org och har, förstås, en egen
blogg, Unite to Win, på SEIU:s liladominerade hemsida, www.seiu.org.
Någon ånger eller dåligt samvete märktes inte hos Stern över att ha pressat facket
ytterligare när nya slag väntar med president Bushs regering.
Den här diskussionen har pågått i bortåt 25 år och problemet är att vi
aldrig tagit itu med den på allvar. Det går inte att ha 15 olika fack i byggbranschen,
15 olika fack i transportnäringen eller sex olika fack i vården, sade Andy Stern.
Trots en del positiva tecken som att fackföreningar bildats på ställen där
de aldrig funnits tidigare, t ex i Houston i Texas känner Stern oro inför
framtiden. Valförlusten i presidentvalet i november svider fortfarande.
George W Bush har visar mycket tydligt att han inte anser att arbetare
ska ha en egen röst, senast när han förbjöd säkerhetskontrollanterna på
flygplatserna att gå in i facket, fortsatte Andy Stern med påpekandet att
arbetsmarknadsdepartementet inte gör något för att hjälpa det arbetande folket
utan bara skapar en massa extra pappersarbete för att hålla facket sysselsatt.
KARIN HENRIKSSON
Washington
Dessa sju förbund ingår i nya
koalitionen Change to win:
- SEIU, Teamsters, Unite Here, UFW,
Laborers International Union, livsmedelsarbetarfacket och ett av byggarbetarfacken.
Koalitionens huvudmålsättningar:
- bistå vid bildandet av nya lokala fackföreningar
- spegla mångfalden på dagens arbetsmarknad
- ena alla i en och samma bransch för att bekämpa de enorma globala jättarna, som
Wal-Mart
- verka för ökat ekonomisktpolitiskt inflytande, med sjukvård och rimliga
pensionsvillkor åt alla.
|
Bakslag
för facket och demokraterna
Splittringen av facket i USA är ett allvarligt bakslag också för den
internationella fackföreningsrörelsen, konstaterar chefen för FFC:s internationella
avdelning Marjaana Valkonen, som följde med AFLCIO:s kongress i Chicago i
juli.
Valkonen påpekar att facket i USA också tidigare kämpat med svårigheter:
organiseringsgraden sjunker och är nu 12,5 procent, på den privata sektorn endast 7,9.
Enligt Valkonen påverkar splittringen också demokraterna som AFLCIO stött
kraftigt, bl.a. i valarbetet och även ekonomiskt.
Oppositionens främsta krav har varit att AFLCIO bör satsa betydligt mer
medlemsvärvning. Här har centralorganisationen nog varit aktiv, men som ordföranden John
Sweeney anses ha nått bäst resultat i effektiveringen av det politiska arbetet. De
oppositionella förbunden har å sin sida betonat att en hög organiseringsgrad också
garanterar bättre möjligheter till politisk påverkan, berättar Marjaana Valkonen. IE
Ingen öppen facklig dispyt i USA
Ordföranden
för den splittrade amerikanska fackcentralen AFLCIO John Sweeney, 71, var en
av gästtalarna på den kongress som serviceförbundens yrkesinternational UNI arrangerade
i Chicago. Och visst hade inbjudan att hålla öppningsanförandet sänts iväg, innan
AFLCIO avslutade sin egen kongress i splittring, men som den ringräv han är, tog
Sweeney tjuren vid hornen, kom till UNI:s kongress, och uppträdde förbindligt artigt,
men bestämt.
Han påminde om AFL-CIO:s 50-åriga historia, men intygade att organisationen
kommer att leva vidare, "minst 50 år till".
Vissa krafter har lämnat centralorganisationen, pga. politisk oenighet, men
största delen av medlemskåren önskar en förändring i USA:s politiska ledning, sade
Sweeney.
Sweeney ville härmed tillbakavisa kritiken från de förbund som har lämnat AFL-CIO,
om att fackliga resurser alltför frikostigt har brukats på att stöda demokraternas
partiarbete, på bekostnad av organisationsarbete och medlemsrekrytering.
Vi har inom AFLCIO ändrat våra tyngdpunkter och satsat mer på
organisationsarbetet. Men också det politiska arbetet har fått resurser. Vardera är
nödvändiga, förklarade Sweeney.
Sweeneys uppträdande på UNI:s kongress hade en symbolisk betydelse, eftersom
världskongressen leddes av ordföranden för ett av de förbund som lämnade AFL-CIO, Joe
Hansen, 61
Hansen berättade för Löntagarens utsände att han efter kongressöppningen hade
samtalat med Sweeney. De hade enats om att träffas för att försöka skissa en modell
för samarbete mellan centralorganisationen och de förbund som lämnade den. Hansen
menade att det råder ett slags stillestånd för närvarande, inga offentliga kontakter
har tagits.
Hansen trodde att den amerikanska fackföreningsrörelsen kommer att enas i framtiden,
men att det tar tid. Han sade det inte högt, men lät förstå att det kan ha samband med
att den 71-årige Sweeney förstår att pensionera sig från sin post som ordförande för
den amerikanska fackcentralen.
HILKKA JUKARAINEN
Chicago
Löntagaren 2.9.2005 nr 7/05
|