Brändö har ofta kallats arbetarstadsdelen i Vasa. Idag är storindustriernas tid förbi i stadsdelen, de gamla fabrikslokalerna har blivit allt från universitet och skolor till företagscenter och konstnärslokaler. Bomullsfabriken, Tvålen, Rahkola och Smulterövarvet är ord som förknippas med minnen. I gatubilden är det idag omöjligt att se vem som är arbetare och vem som är något annat.

Ehrström berättar i boken om en stadsdel präglad av hamn och industri – supande och slagsmål, men också flitiga arbetsdagar, krig, ett livligt föreningsliv och ett levande servicenät med butiker i vart och vartannat hörn. Ett Brändö där identiteten vuxit sej stark hos de som bor där – många säger än idag: "jag är inte Vasabo, jag är Brändöbo".

Löntagaren åkte till Brändö för att träffa en tvättäkta Brändöbo. Astrid Männistö (född Lax) har bott på Brändö så gott som hela livet.

– Det är med fötterna före jag far från Brändö, skrattar hon. Jag trivs bra. Jag är född och uppvuxen på Wolffskavägen och har bott elva år på Styrmansgatan. En liten avstickare på ett år i Dragnäsbäck är det enda jag gjort, men jag ville bara därifrån. Nu är jag tillbaka på Wolffskavägen i mitt barndomshem. Min son och hans familj bor i samma hus. Vår familj har bott på den här tomten i hundra år och det är roligt att det fortsätter. Jag sku gärna ha dottern här också om det sku finnas rum.

Astrid är numera pensionär, med ett långt arbetarliv bakom sej. Hon har jobbat på Vasa bomull, Rahkola och Röda korsets protestjänst.

– Jag var 14 år då jag slutade skolan och gick in på bomullsfabriken och bad om jobb, berättar Astrid. Egentligen fick man inte börja jobba förrän man var 15 år så jag var tvungen att lova att jobba där minst tre veckor, för då skulle jag fylla femton. Men det blev mer än tre veckor, jag jobbade kvar i femton år!

Astrid började som springflicka på spinneriet och fortsatte sen med att väga garn. Det var en trygg och bra arbetsplats som gav många jobb. Till bomullsfabriken kom busslaster med arbetare från Lillkyro, Storkyro, Jurva och de andra kommunerna kring Vasa.

– Det fanns en underlig samhörighet på arbetsplatsen, minns Astrid. Jag hade aldrig "lejdon", blev aldrig trött på att gå dit. Cheferna var mycket förstående. På fabriken jobbade många ensamma mammor och de fick tillåtelse att gå hem och mata barnen mitt under arbetsdagen till exempel. Man fick ofta tyg som man kunde byta mot mjöl och mjölk med dem som hade sånt. Allt var väldigt flexibelt.

Då man kom på jobb till bomullsfabriken möttes man av portvakter. Dessa satt ofta och sålde saker: hantverk, porslin och det ena med det andra. Där väcktes Astrids intresse för skor. Hon började samla på prydnadsskor och ståtar idag med en samling på över 2080 par på vinden i det kännspaka blåa huset på Wolffskavägen. Ett hus som hon och maken Heikki ville måla rött med vita knutar, men det sa staden nej till.

– De sa att det inte finns röda hus i Brändö och att det därför inte passade in, berättar Astrid. På kvällen gick jag ut med hunden och skrev upp sexton adresser med röda hus. Men icke, det skulle vara pastellfärger på Wolffskavägen. Så det blev blått och många har sagt att de tycker det är fint, bara två har klagat och kallat det för "rysshuset".

Hus är ofta det som kännetecknar en stadsdel, och Astrid – precis som många i boken "Brändö – en stadsdel med själ" – sörjer kåkar som råkat ut för rivningsskopan. Hahlska villan i Wolffska parken hör till dem, medan det på Astrids gård står ett gammalt lider som de inte får riva.

– Nog är det underligt hur vissa saker kan sparas men andra rivs utan eftertanke, konstaterar hon. Den villan var så vacker! Jag är i alla fall glad att man låtit en del av trähusen intill bomullsfabriken stå kvar då man byggde universitetsområdet. Jag promenerar ofta där, dras liksom av gammal vana till kvarteren kring spinneriet trots att jag jobbade lika länge på Rahkola sen. Men det känns tryggt och bra att gå omkring i området kring stranden och de gamla och enorma tegelbyggnaderna, även om man inte möter några bomullsänglar längre.

Bomullsänglar kallades de tanter och farbröder som gick till och från fabriken med sina termosar uppstickande ur påsen och med "tovor och tollor" av vit bomull som hade fastnat i kläderna. Idag är stadsbilden en helt annan, enligt Astrid:

– Det är många från utlandet, kineser och mörkhyade som studerar vid högskolan, säger Astrid. På Brändövägen vimlar det av skolungdomar som kört hårt, ibland kommer de fyra i bredd på cykelbanan. Jag brukar säga åt dem att skämmas, kommer någon mot med rullator ryms de ju inte. Så visst saknar jag bomullsänglarna, de var vackrare att möta, men man vänjer ju sej med allt eftersom utvecklingen sker stegvis.

Även om Brändö traditionellt kallats arbetarstadsdel är det ett område där klasser, precis som olika språkgrupper, levt och lever sida vid sida. Författaren Peter Ehrström konstaterar i sin bok att "...mångsidigheten är det bästa med Brändö. Och den bör bevaras". Astrid Männistö håller med, Brändö är en stadsdel där det mesta finns och där hon känner sej trygg.

– Det enda jag vill ha bort från Brändö är Påttska reningsverket, konstaterar hon, för det stinker och hör inte till Brändös själ.

Fotnot: Peter Ehrströms bok "Brändö – en stadsdel med själ" är utgiven av bokförlaget Scriptum 2005.

SUSANNE SKATA