Mest iögonenfallande är att medan ekonomin nu går på högtryck
minskar löntagarnas tilltro till arbetet. Det upplevs idag som mindre meningsfullt än
tidigare. Vi får gå ända till år 1992 för att finna lika låg notering på arbetets
vettighet som den nu aktuella mätningen ger.
"Den medicin arbetsgivarna
skriver ut är förödande för arbetsgemenskapen"
Forskarna förklarar detta med att globaliseringen ger en allmän osäkerhetskänsla.
Mer konkret uttryckt: det hjälper inte att man gör bra ifrån sig, man kan ändå när
som helst få sparken. Och sådan är ju realiteten för många idag. Osäkerheten gäller
inte bara industrin, den har brett ut sig till alla sektorer och gäller alla
åldersgrupper.
FFC:s färska organisationsutredning stöder uppgifterna i arbetsbarometern.
Arbetsgivarnas attityd mot arbetstagarna har hårdnat och färre arbetstagare än tidigare
upplever att arbetsgivaren uppskattar arbetstagarnas insats. Möjligheterna att påverka
arbetsprocesserna och arbetsmiljön har försvagats.
Får arbetsgivarna (EK) som de vill, dvs. om de teser de presenterar i sin förnyade
version av satansverserna förverkligas, har vi ännu att vänta många barometrar med
sjunkande trivseltrend. För enligt de visioner som presenteras i satansverserna, eller
"EK:s arbetsmarkandspolitiska linjedragningar" som det så vackert heter, är
det med hjälp av osäkerhet och piska arbetsgivarna vill driva löntagarna till bättre
resultat. Kollektivavtalen skall försvagas, uppsägningsskyddet luckras upp och
löneskillnaderna ökas. Det är EK:s framtidsstrategi; kamouflerat i begrepp som
flexibilitet och lokala avtal.
Men det är inte mer makt åt arbetslivets småpåvar och tyranner vi behöver. Sådant
ökar bara maktfullkomligheten och godtyckligheten och driver arbetstagarna allt längre
från ett sant engagemang för sitt jobb. I stället för tyranni behöver vi äkta
samarbete kring utvecklandet av arbetet det meningsfulla arbetet.
På lång sikt är den medicin arbetsgivarna skriver ut förödande för
arbetsgemenskapen. I slutändan får vi en arbetskraft som är föga inspirerad eller
engagerad. Och man måste ju för all del inte förvekliga sig själv genom sitt arbete.
Människan är anpassbar och livet bjuder många möjligheter. Vill arbetsgivarna ha
anställda som gör så lite som möjligt och tar för sig så mycket som möjligt, borde
de väl få sådana.
Det är ju förövrigt det exempel många chefer bjuder på idag.
HANS JERN
FFC:s organisationsutredning
berättar att av de drygt fyrtiotusen svenska medlemmarna i FFC-förbunden anser sig
närmare en tredjedel ha betydande svårigheter att kommunicera på finska. Många lever i
helsvensk miljö där det dominerande språket både hemma och på arbetsplatsen är
svenska. Denna svenskspråkiga kärna i facket består alltså av i runt tal räknat
tiotusen medlemmar. Det är lika många som i ett litet medlemsförbund.
FFC har traditionellt skött relationerna till sina svenska medlemmar väl. Denna
tidning är ett talande exempel på detta. Både förbunden och centralorganisationen har
anställda som arbetar med svenska frågor, ordnar svenska kurser och bedriver
organisationsarbete på svenska. Men svenskans officiella ställning är inte särskilt
stark. Den finns inte bekräftad i centralorganisationens stadgar. I kongressdokumenten
har man vanligen nöjt sig med några allmänt formulerade fraser om nödvändigheten av
svensk medlemsservice.
Hittills har allt fungerat till belåtenhet på det sättet. Det oaktat kunde det vara
på sin plats att FFC inför sin kongress i sommar skulle fundera på om den svenska
verksamheten borde ges en mer förpliktande ställning.
HJ