Annat är det nu, tänkte jag, när häromåret tidningarnas debattspalter fylldes av oro över växthuseffekten: vintrar som blir varmare, glaciärer som smälter, förmerar haven och hotar dränka kuststäder som — ja, Åbo, Vasa, Stockholm, Helsingfors.

Så löpte tanken till en kväll i förra årtusendet, januari 1999.

Det var kallt och det blev kallare.

Fyr och flamma i kaminen. Vid minus 15 en klabb till, ytterligare ett par vid minus 20. Isrosor på fönsterrutor är visserligen vackra spetsgardiner men det är kallt också. Köldexplosion i väggstockar och trädstammar.

Vid minus 30 ängslig blick på växthuset.

Fruset.

Ännu en klabb i kamingapet vid minus 35 och en from förhoppning om att elektriciteten, strömmen, skall klara kölden för vem vet huruvida en liten kamin, om än aldrig så effektiv, ensam kan hålla värme i stugan.

Trekvartsfulla månen grinade kallt. Vid minus 37 gick strömmen. Mörkt ute, mörkt inne och långt till bleka gryningen.

Ingen el-platta att värma tevatten på, men för all del: inget vatten heller. Numera kommer vatten in i hus medelst pumpar, som drivs med el, så om strömmen går står pumpen.

Det sägs att rum, som inte tillförs värme, svalnar ett par grader i timmen vintertid. Fem timmar till gryningen är lika med tio grader, sex timmar är ...

Det enda som varmnar är temperaturen i kylskåp och frys och det enda som osar hett är svordomarna över slängda kaminer och Högforshällor på 1960-talet, rivna kakelugnar och brinnande tro på el-systemet.

Så var det då, nittonhundranittioniokallt, med 50 minusgrader i Sameland och allvarligt tal om evakuering. På fjällhotell befarades uppror, men turisterna var entusiastiska, ringde hem till sydligare breddgrader och rapporterade om exotiskt solgnister, stjärnhimlar, norrsken och en kyla så förfärlig att det enda man kan våga är en simtur.

I byn bereder sig grannfrun för ny arbetsdag i stearinljussken. Om det nu blir någon arbetsdag. Hur många industrier fungerar om inte Strömmen? Hur många, datorer, kassaapparater, fabriksrobotar, skolor, centralkök. Nittonhundranittioniokallt var lärorikt: det finns inte En Enda Väg, det finns många och de måste hållas öppna.

Statistiskt blir det sällan så kallt, att kvicksilvertermometern fryser. Att det skulle hända är nästan lika osannolikt, som en olycka i ett västerländskt kärnkraftverk. Att en sådan sker är, som Tage Danielsson förklarat, så osannolikt att den praktiskt taget inte skedde ens när den gjorde det.

Med vår, sommar och nya år återkom diskussionerna om växthuseffekten och det allt varmare klimatet på jorden.

Hur då varmare?

Tanken trängde sig på häromveckan när man igen satt och hoppades att strömmen skulle orka trots att minus 20 kröp ner till 25.

Föga värmde beskedet om att det var minst lika iskallt i Polen, Ryssland och Sibirien.

Vid minus 27 åkte extra klabbar in i kamingapet.

edan några år tillbaka muras eldstäder i nya hem igen. Det är mode — men kanske också insikt.

Här under polstjärnan tycks vintriga köldknäppar och isiga januarivindar inte bry sig om effektiva el-system, inte om växthuseffekt heller.