– Nivala gick med i Dehko D2 projektet för att undvika senkomplikationer och höga vårdkostnader i framtiden. Och får vi bättre hälsa i kommunen på köpet, så är det ju ingen dålig affär, säger Mika Kesomaa, förman för de kommunala företagshälsovårdsenheterna och ansvarig diabetesläkare.

Screeningen, eller sållningen, gjordes åren 2004–2005. Systemet har byggts upp, i samarbete mellan primär- och företagshälsovård. Projektet fortsätter och i år kommer 400 personer att granskas, d.v.s. göra ett risktest vid den normala hälsogranskningen.

– Företagshälsovården fungerar som ett lokomotiv. Våra erfarenheter är goda, och då screening utförs så här medför den inga extra kostnader, påpekar Kesomaa.

Av de 11 000 invånarna i den nordösterbottniska kommunen är 5100 i åldern 25–65. Av dem arbetar ungefär hälften på arbetsplatser med avtal om kommunal företagshälsovård.

– Screening har inte gjorts inom den privata företagshälsovården med flera hundra arbetstagare i sina rullor. De här arbetstagarna når vi inte. Hur den frågan ska lösas framöver, vet vi inte i dag, säger Kesomaa.

200 000 okända diabetiker

I Nivala utgör diabetikerna ca 7 procent, något över riksgenomsnittet. Risktestet visade på ett stort mörkertal. Utslaget på hela landet uppskattas antalet symptomfria diabetiker, personer som utan att veta om sjukdomen, uppgå till 200 000. Ovanpå de ca 230 000 konstaterade diabetikerna, av vilka ungefär 30 000 lider av typ 1 och resterande 200 000 av typ 2, s.k. vuxen- eller åldersdiabetes.

För att punktera mörkertalet och förebygga en framtida diabeteslavin har Finland skapat ett nationellt diabetesprogram och startat ett världsunikt projekt Dehko D2 — där 2 syftar på just typ 2. Fem av landets 21 sjukvårdsdistrikt. Projektet pågår åren 2003–2010 men utredningar visar redan nu på resultat.

Aktörer är primär- och företagshälsovården.

– Symptomfria diabetiker och högriskindivider finns bland vanliga "friska" människor. De besöker inte hälsocentralerna. Företagshälsovården är i nyckelposition och har ett ypperligt tillfälle att visa att den behövs och har kunskap om diabetes, understryker överläkare Timo Saaristo, nationell programkoordinator.

Förebygga ja, men vem betalar

Social- och hälsoministeriets rekommendation säger att risktestet är just sådan verksamhet som lämpar sig för företagshälsovården, och den har fått de första njugga attityderna att mjukna något. Men kostnadsfrågan är olöst. Folkpensionsanstalten stöder projektet men har inte förbundit sig i förväg att stå för alla testningskostnader.

Risktestet görs på nätet genom poängsättning, och det kostar i sig inget. Saaristo menar att testet borde ingå som en naturlig del i rutinhälsokontrollen där blodtryck och kolesterol. I det metaboliska syndromet ingår bl.a. förhöjt blodtryck, höga kolesterolvärden och övervikt.

– Mäter vi blodtrycket knaprar vi endast på isbergets topp. Vi måste hitta det som finns under ytan. Därför är risktestet mycket viktigare. Människor kan ha lidit av sockerstörningar i åratal innan diabetes konstateras, säger Saaristo och påpekar att ungefär 30 procent av diabetikerna har normala blodsockervärden vid fasta.

Hittas en högriskindivid, d.v.s. poängen blir 15 eller mer, bör ett sockerbelastningstest göras och här är priset 25 euro. Tröskelfrågan för många arbetsgivare är dock vem som skall ersätta förlorad arbetstid. Testet tar två timmar, ovanpå det kommer resetiden.

– Vi har ingen bra lösning att erbjuda, men om jag v ar arbetsgivare ville jag veta om jag har symptomfria diabetiker på jobb, precis som om det fanns blodtryckspatienter som inte får vård.

Saaristo menar att förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige kan göra en sats, genom att få sina arbetsgivare medvetna om diabetesriskerna, och inkludera det i sina avtal.

Bekämpa bukfetman

Dehko D 2 kör med tre strategier: att hitta högriskindivider, att kunna ställa tidig diagnos – dvs hitta dem som redan drabbats av diabetes – samt en s.k. befolkningsstrategi. För något har hänt. För femtio år sedan var diabetes av typ 2 så gott som okänt.

– Ärftlighet spelar in på så snabbt ändras genetiken inte. Knapphetens stjärna har efterträtts av överflöd. Boven är vår livsstil, vällevnad med fetma och mindre motion, säger Saaristo.

Speciellt farlig är bukfetman, överflödsenergin lagras i maghålan och ställer till stor skada där. Pondusmagens fett sitter alltså inte enbart på ytan. I Finland har företagshälsovården på många håll greppat tag i det här, med s.k. viktgrupper.

Midjemåttet är viktigt. Kvinnor bör inte ha en midja som överstiger 82, män inte över 94. Läkaren och forskaren Bo Isomaa — föreläsare Dehkodagarna i Tammerfors med drygt 900 deltagare — menade dock att amerikanska gränserna på ca 90 respektive 100 kunde övervägas. Annars blir gruppen med för högt midjemått för stor, 70–80 procent bland medelålders finländare och måttet kanske förlorar i betydelse.

Allt fler blir tyngre i de västliga länderna, men värst är situationen i uländerna, t.ex. i Asien, där livsstilen ändras oerhört snabbt genom att levnadsstandarden puffas raskt uppåt.

Osökt inställer sig här frågan: gör vi uländerna en björntjänst då vi exporterar levnadsstandard jämsides med exporten av företag och arbetsplatser?

De som igen är invandrare i väst drabbas genom att livsstilen ändras abrupt. Exempelvis i Storbritannien är diabetes dubbelt så vanlig bland invandrare som bland infödda.

Hälsodiskriminering också i Finland

Enbart i Europa lever över 50 miljoner diabetiker. Att Finland som första land tagit fram ett nationellt diabetesprogram av typ 2 prevention har väckt stort intresse. Cypern, Slovenien och Portugal bygger upp nationella program enligt Dehkomodell.

Diabetesförbundets vice ordförande, tidigare riksdagsmannen och EU-parlamentarikern Marjatta Stenius-Kaukonen deltog i januari i ett möte med 400 icke-parlamentariska organisationer som godkänts som samarbetspartner av Europarådet i Strasbourg. Hon sitter i styrelsen för Internationella diabetesförbundets Europaregion, och är själv diabetiker av typ 1 sedan 27 år.

– Hälsan är ett kärnområde i de mänskliga rättigheterna. Parlamentarikerna i Europarådet har en viktig roll att i sina nationella parlament arbeta för att förebygga diabetes.

Den finländska gruppen har motionerat om att rådet skulle göra en rapport om diabetes och göra upp ett sameuropeiskt ramprogram. Beslut tas eventuellt ännu i vår.

Problemen är störst i länderna utanför EU, de forna sovjetiska folkrepublikerna, påpekar Stenius-Kaukonen.

– Brist på insulin gör att barn med typ 1 diabetes även dör. Modernt insulin och sockermätstickor finns det inte pengar för. Enbart med insulin överlever en diabetiker inte. Egenkontroll är oerhört viktig, säger hon.

Hon varnar för att skuldbelägga typ 2 diabetiker. Också genetiska faktorer inverkar, liksom oregelbundet arbete försvårar möjligheter till motion.

Men visst kan vi alla göra något. Genom att ändra våra levnadsvanor och vår livstil kan vi förebygga eller uppskjuta diabetes.

– Redan små steg lönar sig, säger Stenius-Kaukonen som tycker att Finland gott kunde låta bli att hymla och huka och slänga ut godisautomaterna ur skolorna utan lagstiftning som i Frankrike.

Företagshälsovården bör göra en insats, och samarbeta med facket säger den tidigare arbetarskyddsinspektören.

– Merparten diabetiker delta fullvärdigt i arbetslivet, men inte heller i Finland är okänt att en diabetiker mister jobbet, eller att sjukdomen gör att han inte får jobbet. Värst är det dock i områden där vården är skral, säger hon.

INGEGERD EKSTRAND

– En god kondition är en etapp på vägen till arbetslivet eller utbildning. Det är viktigt att vara herre över sitt liv. Vi försöker aktivera dem hotas slå ut också så, säger verksamhetsledaren Jouko Toivonen på Tammerfors sysselsättningscentral Etappi.

Etappis vinterdagar på Metalls Murikka har två år i rad samlat omkring 400 deltagare som prövat på olika motionsformer och fått hälsofostran. Föreläsare från t.ex. Hjärtförbundet och Diabetesförbundet, bl.a. Marjatta Stenius-Kaukonen har medverkat. Också blodtryck och blodsocker har mätts. Det här är ett led i det s.k. Träffprojektet med penningautomatmedel och i samarbete med facket.

Etappi sysselsätter årligen ca 200 arbetslösa i en byggnad invid busstationen. Möjlighet att besöka t.ex. konditionssal ges, gratis och på arbetstid.

– En problemgrupp är män i medelåldern. De är inte så intresserade men får vi ihop en grupp i samma verkstad så brukar det fungera, berättar koordinator Erno Mäntyniemi och guidar Löntagaren genom verkstäder där cyklar, bilar och möbler repareras. På övre plan finns ett lopptorg med hantverk. Symaskinerna surrar och en adb-kurs är på gång.

– Självklart deltar jag i vinterdagarna, säger Jelena Niukkonen i läderateljén, f.d. fänrik i Sovjetarmén. Under sina år i Finland har hon jobbat bland annat på bageri. Men går företag i konkurs blir resultatet ofta arbetslöshet.

I år bjuder vinterdagen den 7 mars på handledd motion, med bl.a. stavgång, river- och latinodans, boxning och pilkning. Platsen är Varala idrottsinstitut.

INGEGERD EKSTRAND