Läs "Tie Tamperelle", Vägen till Tammerfors. I boken beskriver Heikki Ylikangas inbördeskrigets verklighet i 1918 års Finland så får du en uppfattning om hur det var i Jugoslavien, nästan ett sekel senare.

I motsats till Finland föll Jugoslavien isär efter inbördeskriget. Nu består området av ett otal mer eller mindre självständiga och självmedvetna stater.

Slovenien har blivit EU-medlem och Kroatien beviljats kandidatstatus. Makedonien har anhållit om medlemskap. Resten av det som finns kvar, liksom Albanien, förbereder sig för ett eventuellt medlemskap, och det gör även EU. Av Titos Jugoslaven kan det bli 5 eller tom. 8 EU-medlemmar.

Hur ska det gå? Regionen är alltfort en krutdurk, hatet efter inbördeskriget lever starkt kvar, förvaltningen fungerar knappast. Det enda som florerar är korruptionen.

I Finland tog det cirka 50 år att komma över såren efter inbördeskriget, trots att röda och vita talade samma språk, trodde eller inte trodde på samma kyrka och inte utseendemässigt kunde skiljas åt. Det krävdes bland annat ett krig och en gemensam fiende för att ena Finland. Förhoppningsvis behövs inte det i Västra Balkan.

Det mesta är ändå möjligt. Av det utbombade och utbrända Tammerfors har det åter blivit en blomstrande industristad.

Liksom Estland efter den nya självständigheten kunnat räkna med en strid ström av välutbildade estniska återflyttare från bland annat Sverige och Nordamerika kan även det forna Jugoslavien uppleva detsamma. Ifall förutsättningarna finns och framtidstron vaknar.

Kanske är det så att tanken på ett EU-medlemskap kan få människorna att glömma allt det hemska som hänt och se framåt?

Kanske den enda verkliga hjälp vi kan ge dem inte är EU- eller Nato-trupper utan tron på en bättre framtid?