Det ville sig emellertid inte bättre än att skolarbetet inleddes med anmärkning. Några skolgossar, varav jag var en, var alldeles för intresserade av samhällsskeendena i form av den nyligen timade, men grundligen släckta, branden i den i skolans omedelbara närhet belägna kemtvättanläggningen "Amerikana". Det var inte så lätt alla gånger för en nyfiken landsortsgrabb att hålla sig borta från stadens begivenheter. Vilka tider! Många miljoner kubikmeter vatten har flutit i Purmoån sedan dess.

Det kom att bli åtta år av pendling i mera och mindre, oftast mindre, komfortabla bussar på de dåförtiden krokiga och dåliga vägarna. Efter detta inleddes en fjortonårig period av studier, forskning och undervisning i Åbo och på andra orter. Pendlingen kom av sig, utom som en form av någon veckoslutsresa då och då. Sedan återupptogs den 1988 med bilpendling från Purmo till Vasa, för att i februari år 1995 förvandlas till nuvarande tågpendling från Karis järnvägsstation in till Böle i Helsingfors.

Jag sätter mig på tåget så gott som varje vardag antingen 6:45 eller 7:37, resan tar en knapp timme. Den ca två kilometer långa sträckan från Böle station till jobbet går jag numera till fots.

Stunden på tåget är ägnad åt läsning, tankeverksamhet eller medveten icke-verksamhet.

Under åren har jag många gånger talat med folk om pendlingen. Många upplever det som tungt, andra har accepterat det som en livsstil och rent av trivs med det. Jag räknar mig numera till de sistnämnda. Under de elva år jag åkt tåg från Karis har jag sett många pendlare komma och gå på perrongen i Karis. Många har hållit på ännu längre än jag. Ännu fler hänger med något år och ger sedan upp av olika orsaker.

Av de tre ovannämnda fortskaffningsmedlen buss, bil och tåg drar tåget givetvis längsta strået. Bussresan från hembyn i Purmo in till busstationen i Jakobstad tog på sin tid en knapp timme, alltså lika länge som tågresan från Karis till Böle, men bussarna var dragiga och kalla på vintern och heta på sommaren. Fjädringen var dålig, det röktes ofta bak i bussen. På lördagarna var det livat värre, när arbetarna från inlandet åkte hem med likviden i ena fickan och flaskan i den andra. Då var det bäst för en liten skolpojke att inte upphäva sig alltför mycket. Förutom tobak luktade det ofta dieselrök i busskupén. VR:s stabila, luftkonditionerade IC-vagn är himmelriket i jämförelse med detta.

Att köra bil längs delvis obebyggda vägsträckor från Purmo till Vasa var heller inget nöje precis. Särskilt vinter och vår var besvärliga. Ibland var vägen mellan Purmo och Jeppo oplogad, på våren hade den svåra tjälskador. Flera små och större tillbud inträffade; några gånger var jag nära att köra på älg och andra djur; en gång åkte jag i rätt hög fart av vägen. Alla gånger klarade sig dock både bil och förare mera eller mindre oskadda. Men den våldsamma och ändå sist och slutligen tursamma avåkningen blev en signal att söka sig till något annat och kom därmed indirekt att medverka till familjens flyttning söderut.

Visst har bussar, bilar och vägar blivit bättre med åren, men tåget skänker en stund av komfort och rörelsefrihet som bussen aldrig kan ge, än mindre bilen. Den sistnämnda vore för mig numera otänkbar i pendlingssyfte annat än i kortare perioder. När jag av en eller annan orsak varit tvungen att åka bil någon dag eller någon vecka, har jag ständigt med välbehag ånyo troget återgått till VR:s månadsbiljett, plockat fram min tidning ur ryggsäcken och satt mig tillrätta i IC-tågets trygga, stabila fåtölj.

På väg in till jobbet hinner jag vakna och gå igenom dagens tidningar och andra tilldragelser. På hemvägen varvar jag ner. Drar en suck av lättnad och andas in friskluften när vi passerat ringtrean och Kyrkslätt, ut till öppna landsbygden.