Prekariatet, som ännu inte hittat vägen till Svenska Akademins ordlista, är en rörelse som startat i globaliseringens kölvatten. En slags motpol till den nyliberala globaliseringen av världsekonomin om man så vill. Prekariatet beskriver sig som människor i en prekär livssituation. Det handlar om snuttarbetare med osäker livssituation; utanförställda, arbetande fattiga.

"Prekariseringen är i högsta grad
en arbetslivsfråga."

Prekariseringen är i högsta grad en arbetslivsfråga. En utveckling där rättigheter facket kämpat för under hela sin existens plötsligt kan kringgås för en växande skara arbetares del; främst unga och kvinnor.

Det är lätt att stämma in i kören som fördömer tilltaget att starta kravaller. Men det leder ingen vart. Det gäller i stället att lyssna på vad prekariatet har att säga. Där finns en vrede och förtvivlan bakom som inte dämpas av höjd polisberedskap. Ordningsmakten skall visserligen ge skydd mot övergrepp. Men samhället skall vara lyhört olika yttringar bland medborgarna.

Facket har all anledning att dela oron för den utveckling som pågår — prekariseringen — när allt fler är förvisade till snuttjobb, otrygghet, avsaknad av framtid, underbetalt arbete. Prekariatets metoder behöver inte godtas. Men vi skall inte rädas en dialog. Det finns nog plats i Förstamajtågen. De kan nog få mer bredd och djup.

FFC inleder i dagarna sin sjuttonde kongress. Det är ett ypperligt tillfälle att visa öppenhet och inbjuda till diskussion. Att se om de proletära traditionerna kan hjälpa prekariatet att finna sin vision. Finner man den behöver man inte kasta brandbomber i frustration.

Professor Juha Siltala tycker att facket är krasst och saknar drömmar. Till det kan man förstås replikera att det för en facklig rörelse som vill ha något uträttat gäller att hålla fötterna på jorden. Men visst har Siltala en poäng. Utan visioner blir pragmatismen lätt konserverande.