Professorn i historia vid Helsingfors universitet, Juha Siltala, gav för ett par år sedan ut en bok om den korta tid då arbetslivet försämrades och öppnade för sin del debatten om snuttarbetets villkor. Sedan boken kom ut har de atypiska anställningsförhållandena fortsatt sin erövring av arbetsmarknaden. I dag arbetar redan en fjärdedel av löntagarna atypiskt.

I medelpunkten för FFC:s intressebevakningsprogram är just
visstids-, deltids- och hyresarbetarna och tryggandet av deras rättigheter.

Siltala menar att FFC:s målsättningar inte är tillräckliga för att bryta den onda spiralen, men FFC är på rätt väg.

– Det som allra mest har tärt på fackets krafter är att där det förr fanns massor av människor i lika ställning på stora arbetsplatser finns det i dag människor i olika ställning på små arbetsplatser. En del är så att säga husets eget folk, en del jobbar deltid, andra är underleverantörer, en del står helt utanför den öppna ekonomin, i gråzonen. Gå sedan där och försök skapa solidaritet mellan människor i så olika ställning, konstaterar Siltala.

Lönearbete blir dagsverke

Siltala säger att FFC:s program ändå vittnar om en verklig önskan att trygga arbetsvillkor och förmåner också för den atypiska arbetskraften, och alltjämt ser de fortlöpande anställningarna som den typiska formen för arbete.

– FFC, liksom fackföreningsrörelsen i den övriga världen, för nu en ofärdsårens rättskamp. Man försöker föra in i en laglig sfär sådant som nu finns inom den grå ekonomin och där den starkes rätt gäller. Det tog 150 år att utveckla lönearbetet till en grund som man kunde bygga sin hela levnad på, när det var som bäst. Det innebar att dagsverkarna, luffarna i samhällets marginaler, fick en egen andel i samhället via rätten till kollektiva avtal och ömsesidig social- och pensionsförsäkring.

– Den nyliberalistiska eran bär nu en strävan att åter omvandla lönearbetet till dagsverke där man betalar exakt bara marknadspriset för enskilda prestationer, men inget skydd därutöver, beskriver Siltala.

Växelspaken ej funnen

FFC förefaller enligt Siltala ha en klar uppfattning om snuttproletariatets utveckling, men ännu har organisationen inte funnit den spake som kunde styra arbetsgivarna in på rätt spår igen. Inte heller i dag är fackföreningsrörelsen kraftlös, globalt sett. Forskarna menar att vi bara är i ett tillfälligt skede där kapitalet ensamt styr över maktmedlen medan arbetet är utan.

– Ett sätt att påverka är nyckelbranschernas förmåga att bryta hela den tunna produktionskedjan. Det visar den känslighet som arbetsgivarna visade inför AKT:s strejk.

– En annan möjlighet vore en politisk allians mellan världens kvinnliga serviceproletariat. Genom historien har det alltid varit ett medel i branscher där den egna strejkkraften är ringa. Siltala påminner om att servicen är språkbunden och måste produceras lokalt och inte i Kina. Det finns en naturlig tillväxt i all slags vård och service, en uppgift som hittills har betraktats som hjälpande kvinnoarbete.

– Det hela handlar om hur man i mätningar av bruttonationalprodukten kunde klassificera allt vård- och servicearbete som i främsta hand arbete, och hur man kunde få dem som utför arbetet in i samma avtalsrättsliga system som har varit rådande när det gäller industrins arbetsplatser.

Förtroendemän i hetluften

Siltala orkar inte riktigt tro på centralorganisationernas mantra om att den lokala avtalsverksamheten ökar och att det är bra så.

– Lokal avtalsverksamhet förutsätter en anda av förtroende och det bygger man inte upp genom nuvarande diktatpolitik. Ett avtal föds så här: när jag är lojal mot huset är huset lojalt mot mig. Det kan inte vara så, att du trofast väntar på jobb, utan lön och på husets villkor, när det inte finns några beställningar, att du gör övertid utan ersättning och ändå är den första som offras när konjunkturerna svänger.

Enligt Siltala kommer det alltid att finnas ett motsatsförhållande, vilket FFC-rörelsens förtroendemän får erfara på allt fler arbetsplatser. Arbetsgivaren är benägen att behandla sin personal som en skock kreatur som drivs med skräck, istället för att skapa en anda av samverkan och samarbete och utveckla sina arbetstagare.

– Allt oftare är det detta som FFC:s förtroendemän rapporterar om. Konflikten skärps i och med att cheferna med sina optioner identifierar sig med ägarna, istället för med huset och arbetstagarna. Chefernas intresse är att öka den kortsiktiga produktiviteten på arbetstagarnas bekostnad. Det här är ett tidsfenomen, och det går inte att undvika konflikter.

– Nu är det förtroendemännen som har varit mest i hetluften. Om det inte fanns förtroendemän skulle det råda mycket hårdare vilda västernlagar i arbetslivet.

Kunskap är allas strategi

FFC efterlyser s.k. kunskapsombud på arbetsplatserna som skulle se till att alla personalgrupper får uppgradera sin yrkeskunskap. Man kräver inte arbetstidsförkortning, utan all tid som så att säga. blir över borde utnyttjas till förkovran.

Siltala säger att idén är god, men samma strategi har också andra.

– Alla länder i hela världen nymerkantiliserar utbildningsnivån. Det är också de enskilda arbetstagarnas överlevnadsstrategi. Människor identifierar sig med sitt yrke, inte med sin arbetsgivare. En arbetare i Silicon Valley i USA, som inte skulle bli arbetslös men blev det, utvecklar alltjämt sin yrkeskunskap och identifierar sig som ett it-proffs, fastän han säljer glass på stationen.

Att identifiera sig med sitt yrke är individens sätt att vara flexibel och överleva.

– Ansvarsfulla fackliga ledare försöker trygga arbetsplatserna för sina egna, i samarbete med arbetsgivaren, och jag kan inte klandra dem för det — troligtvis gjorde jag själv lika i deras situation. Men om alla försöker samarbeta till vilket pris som helst och ingen längre ger uttryck för åsikterna på fältet, varför skulle då arbetsgivarna komma emot de samarbetsvilliga eller överhuvudtaget erkänna att facket har en roll?

Inte kan man sälja arbetsfred om arbetsgivaren får den gratis i vilket fall som helst.

Rollen befästs genom förutseende

FFC:s målsättningsprogram är förutseende på alla sätt, menar Siltala: man strävar efter att vara en aktiv part i en förändring man finner oundviklig och som man inte förmår ifrågasätta. Man anpassar sig till det oundvikliga, istället för att rubba det oundvikliga.

– För hundra år sedan trodde facket på den vetenskapliga socialismen, då också rationalitet kunde fås att tjäna det allmänna bästa. Man ansåg att människan förvandlas från ett offer för omständigheterna till en som stiftar egna lagar. Inte tar historien slut, man bara börjar forma den medvetet enligt människornas önskemål, bara man lyckas befria sig från egenhändigt skapade ekonomiska bojor såsom kapitalets mervärde.

– Nu ses kapitalets mervärde som ett slags darwinistisk naturkraft som man bara måste finna sig i. Kapitalet är realistiskt, fullvuxet och moget. Den som strävar emot är ett stingsligt barn. I en sådan atmosfär blommar äckelrealismen på typiskt finländskt vis.

Innan hoppet och drömmarna är helt begravda borde man, enligt Siltala, bryta den nyliberalistiska konsensus som numera ingår i alla partiers världsbild.

– Historien visar att varken marknaden eller den statliga regleringen klarar sig på egen hand, utan de måste söka någon att liera sig med. Om det bästa sättet att producera det gemensamma goda inte heller är att ett aktiebolag kan lägga ut kostnaderna och privatisera sina vinster, så borde man kunna häva bolagets koncession. Man måste fråga sig om den nuvarande modellen fungerar. För att få ingång investeringar som skapar arbetsplatser har det gjorts lättare att bjuda pengar och arbete — men flera arbetsplatser verkar det inte bli.

Att arbetsmarknaden blir säljarens marknad kan, enligt Siltala, bromsa försämringen i arbetslivet under de närmaste åren.

– En förändring i den riktningen är redan på gång inom vård- och verkstadsbranscherna. Därför är arbetsgivaren så begiven på att ta in arbetskraft från utlandet.

FFC:s realistiska och förutseende målsättningar rymmer inga drömmar, trots att samhället är rikare än någonsin.

– Drömmar förutsätter en konkurrerande syn på utvecklingen, i stället för att man försöker spelar på motståndarens plan och enligt motståndarens regler. Facket borde självt vara spelöppnare och inte bara försöka visa sig mer realistiskt än motståndaren, enligt en realism som motståndaren har definierat.

LEENA SERETIN
Översättning: ASTRID NIKULA