– FFC:s kontor i Mariehamn måste vi få behålla, också efter att samarbetsavtalet med Sjömansunionen, vars ombudsman Lagerberg ursprungligen är, löper ut. FFC:s lokalavdelning känner oro, en oro som ledde till att både Kemi och Servicefacket PAM gick in med motioner till FFC-kongressen, säger Johan Stark, 40, huvudförtroendeman på anrika korv- och charkuteriföretaget Dahlmans i Mariehamn.

Stark är enda ålänning bland de 275 ombuden i Mässcentret i Helsingfors i juni. Han är beredd att på sin första kongress äntra talarstolen för att tala för fackkontoret men också för svenskspråkig service från FFC och dess förbund överlag.

– Vad kongressdokumenten innehåller i övrigt vet jag inte ännu. Inget finns på svenska utom PAM:s motion för att trygga den svenskspråkiga servicen på Åland, säger Stark, som också sitter i styrelsen för FFC:s lokalorganisation.

Icke som ombud, men väl som facklig observatör för landskapet Åland deltar även Per-Åke Aspbäck i kongressen.

Svensk information livsnödvändig

En svag lukt av rökt korv — eller är det kanske av den hempalvade skinkan — smyger sig in i kafferummet där Johan Stark och fackavdelningskassör Ingvar Broo pustar ut efter avslutat skift. Stark är charkuterist medan kockutbildade Broo är förman för korvtillverkningen, efter att i många år jobbat som styckare.

Bägge är ursprungligen österbottningar: Stark har rötterna på helsvenska Bergö, Broo i Malax. De vet att önskan om svensk information gäller också norröver.

– Även om förbunden gnäller om att det är dyrt att översätta och materialet ibland kommer sent så bör den svenska informationen fungera. Det är det medlemmarna betalar pengar för, understryker Broo, och visar konkret hur den svenska informationen i den egna förbundstidningen ryms mellan tummen och pekfingret.

– Löntagaren fick vi tidigare men nu tycks förbundet inte beställa den åt oss längre, säger de unisont.

Johan Stark är också ordförande för Ålands Livsmedelsarbetare, Livs fackavdelning 035 som täcker bl.a. Chips, mejeriföretaget ÅCA och Ålandsbagaren. Medlemmarna är 106, men har varit uppe i 140.

– Att vi tappat medlemmar beror främst på den privata arbetslöshetskassan (s.k. Loimaakassan) frammarsch även om en och annan arbetsplats försvunnit, säger Stark.

Därför gäller det att slå vakt om de medlemmar som finns.

– Den som ens visar lite intresse för de fackliga plockas snabbt in i styrelsen, inflikar Ingvar Broo, som själv kom med som 20-åring och nu vaktat Livs kassa i 26 år.

Snällhet får inte bli jobbgaranti

Som fackligt aktiva känner Stark och Bro sig ganska ensamma. På Åland vill människor sällan engagera sig fackligt. Orsaken? De har inte tid, de är individualister och menar sig kunna klara sig själva gentemot arbetsgivaren.

Avtalsförhandlingarna för Livs sköts i "riket", d.v.s på fastlandet, men Stark förhandlar lokalt för Livs medlemmar på Dahlmans.

– Vi har fått vad vi bör ha. Men maten är jättedyr på Åland, säkert Finlands dyraste. Därför skulle vi också gärna ha ett Ålandstillägg på 120 euro, som den offentliga sektorn får. Men vi får varken stöd från vårt förbund eller arbetsgivarna, säger han torrt.

Sänkt matmoms hjälper något. Stark och Broo stöder givetvis Livs motion om att sänka momsen från 17 till 12 procent.

Livs motionerar också om att FFC bör påverka lagstiftningen så att varken förtroendemannen eller arbetarskyddsfullmäktige kan sägas upp från jobbet förrän domstolen sagt sitt. Detta för att garantera att utveckling och kunskap för arbetslivet framåt.

– Så bör det vara. Inte så att en förtroendeman sitter stadigt så länge han uppför sig "snällt", ur arbetsgivarens synvinkel, säger Johan Stark, djupt oroad även han över flagranta uppsägningar på en allt osäkrare arbetsmarknad.

INGEGERD EKSTRAND