– Det underskriver jag inte. Vad för slags ekonomin är då kommunernas ekonomi, om inte offentlig! Indelningen i statens och kommunens pengar är konstgjord. Ur mitt, dvs. Anjalankoskis perspektiv, är den här texten nästan som hädelse.

55-årige Liukkonen, JHL:are och huvudförtroendeman för de månadsanställda i Anjalankoski är den 262 ordföranden för den lokala fackavdelningen och han vet vad han talar om.

– Stadens ekonomi är trängd, primärservicen tunnas ut och en del tjänster, såsom bibliotek och byskolor stryps, en efter annan. Hälsovårdstjänsterna lades nyss ut på en samkommun vilket skar ner stadens tusen anställda med nästan en femtedel. De som blev kvar drabbas igen i år av ett par veckors permission.

– Stadens gräsmattor lär få växa vilt i sommar när de fast anställda är permitterade och ingen får tas in istället. Som alternativ har man t.o.m. slängt fram att gräsklipparna kan säljas och jobbet utföras av företagare. Det finns ett hårt tryck på att lägga ut stadens verksamheter till reapriser, berättar Liukkonen.

Bara i ett par års tid har Liukkonen verkat som facklig pamp i stora kängor. För huvudförtroendemannen har den här tiden inneburit ett oavbrutet kryssande inom den krympande staden. Som förtroendeman har han bevakat arbetstagarnas intressen och som stadsfullmäktige hela ortens bästa.

I papprets grepp

Pappersindustrin betyder allt för staden Anjalankoski. När det ångar i Myllykoski och Ensos fabriker bubblar det också i stadens gryta. Nu, eller i själva verket under hela detta decennium, har virvlarna saktat av.

Det bor cirka 17 000 människor i staden och av dem har cirka 6 500 människor jobb. Industrins andel av arbetsplatserna är nästan två femtedelar, i arbetsplatser 2 300. Nästan alla industriarbetsplatser, cirka 2 000, finns inom pappers, åtminstone tillsvidare.

Pappersarbetarna betalar 46 procent av stadens alla skatteintäkter. Också samfundsskatten — som staden fick av i första hand pappersindustrin — gav ett välkommet tillskott till stadens kassa ännu i början av decenniet. Nu har andelen sjunkit till en sjättedel av nivån i början av 2000-talet, eller cirka två miljoner euro. Salt i såret strödde också den sju veckor långa lockouten inom pappersindustrin.

Och papperskvarnarna fortsätter att skära ner folk också detta år. Denna gång kan t.o.m. var femte arbetsplats vara hotad, största delen av dem gäller Myllykoski.

Kända hot

Ingen i Kouvolaregionen kan ha varit oförberedd på hoten mot den kommunala ekonomin; utflyttningssiffrorna talar sitt tydliga språk, likaså åldersstrukturen. Därtill står det ben som pappersindustrin har utgjort i regionen och vinglar betänkligt.

För att möta Olle i grind inledde Anjalankoski, Elimäki, Kouvola, Kuusankoski, Valkeala och Jaala kommuner ett omfattande samarbete för ett par år sedan. Syftet är att trygga serviceproduktionen i regionen i framtiden.

I projektet "Den stora planen" bygger man upp samarbetet mellan de sex kommunerna fram till år 2008. Bl.a. handlar det om kommunernas ekonomi- och personaladministration, de tekniska funktionerna, socialvården, biblioteken, medborgar- och arbetarinstituten, idrottssektorn och ungdomsarbetet.

Man har lovat trygga arbetsplatserna för den fasta personalen i kommunerna. Dessutom beslutar varje deltagande kommun själv om hur den använder sin personal.

– Hittills har sysselsättningsutfästelserna hållit och personalen har åtminstone i Anjalankoski bemötts sakligt, säger Liukkonen.

Alldeles uppenbart är att Liukkonen inte är en anhängare av "Den stora planen" och också kommunernas direktörer har svårt att verka för det gemensamma bästa genom projektet.

Liukkonen själv hör till dem som anser att primärservicen ska produceras lokalt.

– Allra hårdast har jag försökt försvara byskolorna och skolornas bibliotek, men den ena efter den andra skolan har fått lov att stänga.

– En ny förlust drabbar Anjalankoski i början av juni, då Anjalankoski och Kouvola arbetskraftsbyråer går samman och arbetskraftsservicen flyttar till Kouvola. Kvar i Anjalankoski blir bara ett sidokontor. Jag är särskilt bekymrad över att den lokala sakkunskapen i arbetskraftskommittén då går upp i rök. I arbetskraftskommitténs beslut är det alltid A och O att känna de lokala förhållandena väl.

Privata ingen räddning

Även om Anjalankoski stads upplåning inte är särskilt märkvärdig ur riksperspektiv — 1 400 euro per invånare — och arbetslösheten inte har överskridit 10 procent, är stadens vacklande inkomstbas ett ständigt närvarande spöke för huvudförtroendemannen.

– Med denna hotbild ständigt i sikte måste man klara av också att utveckla arbetet och arbetsförhållandena. Jag tycker verkligen att FFC hade kunnat dryfta något djupare om det finns grund för att fortsättningsvis dela in den offentliga sektorn i kommun och stat.

– Samtidigt kunde man skärpa kriterierna för privatisering. Jag tror nämligen inte ett dugg på att privatisering kan rädda kommunerna. I den processen är det arbetstagarna och de som använder servicen som förlorar, d.v.s. just de som facket säger sig försvara.

Tvångsskola överallt

Jorma Liukkonens arbetar egentligen som ledare vid ett barnhem. Det arbetet sysselsätter honom tre dagar i veckan.

– Jag började min yrkeskarriär som träarbetare och har efter det utbildat mig till kultursekreterare. Trots att utbildning har varit en självklar del av mitt eget liv tycker jag att man alltför mycket betonar betydelsen av utbildning i vårt samhäller och varför inte också i FFC:s program.

– Vilket stödsystem som än är på tapeten så kopplar man alltid utbildning till villkoren för stödet. Vårt land svämmar över av allehanda tvångsskolor som snart inte motiverar en enda människa. Själv föredrar jag läroavtal och jag anser att man snabba tag borde ta också mästar-gesälltraditionen till heders igen.

Liukkonen vill också stå på bromsarna när det gäller omformandet av de nuvarande lönesystemen. Olika individuella tillägg hör hemma i själva helvetet, menar han och säger att de är ytterst svåra att hantera på arbetsplatserna.

– Det må låta gammaldags, men jag tycker man borde återgå till rena allmänna förhöjningar, menar Liukkonen.

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA