Det är inget under att Toivonens önskelista är just denna. För ett år sedan fanns det 1 300 arbetare på hennes arbetsplats, i dag är bara 35 kvar, plus cirka 70 tjänstemän. Senaste samarbetsrunda tog slut i april. Nästa omgång kan så vara den allra sista.

På Foxconn i Lahtis är det idag en mycket liten del av arbetarna som dekorerar fodral till mobiltelefoner. De övriga arbetarna sköter mellanlagringen av gods som kommer från Kina. En förbättring av vår beredskap att hantera globaliseringen kunde vara en bra målsättning för FFC:s kongress, menar Toivonen.

När kemiarbetarna i avdelning 003 i Salpakangas förbereder Sari Toivonen för hennes medverkan på FFC:s kongress sker mötet på kaféet i Lahtis hamn och inte på arbetsplatsen, för rådgivarna är alla offer för ett flertal samarbetsförhandlingar och uppsägningar.

Virpi Rusanen har varit arbetslös sedan oktober. I likhet med många andra på Foxconn ämnar hon byta bransch. Rusanen börjar studera för att skaffa sig yrkesexamen i it-branschen. Vice förtroendeman Jani Glads anställning upphör strax före midsommar, men han har inte haft ärende till arbetsplatsen efter uppsägningen. Glad säger att han avvaktar under sommaren. Han har en känsla av att det är omöjligt att orientera sig mot framtiden efter en sådan här rumba. Men från och med hösten är alla utvägar möjliga: kurser, skolbänk eller jobb.

– Vi har haft det förfärligt tungt under de senaste två-tre åren. Många var helt slut när uppsägningarna fullbordades, konstaterar Glad.

– Hos oss har inte arbetarskyddsfullmäktige fått delta i samarbetsförhandlingarna, fastän just behovet av arbetarskyddsexpertis är så stort under den ovisshet som råder under förhandlingarnas gång och efter dem. Dessutom tror arbetsgivaren att allt är i sin ordning så fort samarbetsförhandlingarna är över och gänget får uppsägningslappen i handen. Det är ju först då som det blir jobbigt att söka nytt jobb eller utbildning och försöka klara sig ur den psykiska chocken. Några personalchefer har vi just inte sett till på fabriken, men en präst och en diakon har där varit och det är ju positivt, konstaterar förtroendeman Toivonen.

Skarpare lagar av nöden

På Foxconn har samarbetsförhandlingarna varit rena diktatet, menar förtroendemannen. Om fabriksledningen har beslutat att flytta produktionen till Kina så finns det inte stora möjligheter för arbetarsidan att lägga fram motförslag. Men visst hade arbetarna trott att de skulle bemötas något mänskligare.

– När det inte finns någon som kräver det så blir det heller ingenting. Samarbetslagen borde förses med tydliga sanktioner, om arbetsgivaren inte förhandlar på riktigt. Nu är lagens bokstav så luddig att den ger arbetsgivarens chans att manipulera fritt.

– För oss har lagen varit det samma som en uppsägningslag. Inte förrän i vintras behandlade vi annat än uppsägningar inom ramen för samarbetsförfarandet. Men snart finns det ju ingen kvar att försvara vid några förhandlingar, konstaterar Toivonen och säger att nedkörningen har märkts redan en lång tid.

Virpi Rusanen vill uttrycka sin erkänsla för förtroendemannens arbete.

– Sari Toivonen har gjort allt som överhuvudtaget är möjligt. Vi har helt enkelt inte erbjudits några alternativ, konstaterar Rusanen.

– Vi borde på något sätt skapa tryck för att få till stånd en lagändring. Om inte samarbetslagen förpliktar arbetsgivaren mer än hittills, så kommer hans diktatmöjlighet bara att kvarstå. Och det är bara de företag som också i övrigt sköter sig väl som utnyttjar lagens möjlighet till att utveckla arbetsplatsen, är Glads erfarenhet.

Informationsgången brister

Toivonen menar att den bristande informationsgången är ett av de största problemen på deras arbetsplats. Det är nästan stört omöjligt att få information om företagets situation inför samarbetsförhandlingarna. Men också i övrigt brister det betänkligt.

– Om ett förhandlingsmöte fick vice förtroendemannen vetskap då han av en händelse såg en lapp på kaffebordet på måndagsmorgonen. Och så ringde man redan från radion och bad om en kommentar, när jag inte visste någonting alls. Det visade sig att Yle hade fått fax om saken redan på fredagen. Inte heller nu fick förtroendemannen någon förteckning över de uppsägningar som den senaste samarbetskontakten gällde.

En stor fråga, som enligt Foxconnarbetarna måste fås ordnad under de närmaste åren, är de förtroendevaldas anställningsskydd och trygghet.

– Jani Glad var vice förtroendeman hos oss men hamnade på gatan i likhet med de övriga. Egentligen har ett av våra största problem hela tiden varit att, inte ens då här fanns mycket folk, fick vi välja förtroendemän till avdelningarna. Avdelningarnas problem hade väl kunnat hanteras på avdelningsnivån. Dessutom kunde de ju åtminstone delvis ha försökt avvisa de vilda rykten som spreds här helt avsiktligt, säger Toivonen.

Eldfängda avtalstvister

Toivonen menar att det är bekymmersamt att förbunden – delvis beroende på arbetsgivarnas splittra och härskarpolitik – har börjat strida sinsemellan. När arbetsgivarsidan omorganiserar sig avspeglar det sig också på arbetstagarsidan. Toivonen menar att man borde respektera de kollektivavtal som har förhandlats fram i branschen. I dylika situationer borde inte förbunden börja strida om medlemmar.

– Jag tycker det är en brist att inte ens FFC kan tvinga parterna till gemensamma förhandlingar, i en situation där alla parter inte vill förhandla. Jag har fått uppfattningen att FFC har bakbundna händer i sådana här fall.

– På något sätt måste vi få sådana här konflikter lösta, om det så kräver tvång. Hur ser det ut utåt om förbunden strider sinsemellan. Vem ska ge medlemmarna deras trygghet?

Samarbetet mellan förbunden är en bra sak, menar Sari Toivonen som stöder planerna på en enhetlig industriunion.

– Med en större medlemskår får man också styrka att möta arbetsgivarsidan, för än har vi inte sett slutet på arbetsgivarnas hårdhänta metoder.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA