
Katarina Gäddnäs
Marknadsekonomi och
drömmen om ett persikoträd
I dag har jag inte tid att
fara till dagis, jag har så mycket arbete att göra här hemma, meddelade sonen bestämt
i morse. Jag är privilegierad med hemarbete och kunde gå honom till mötes. Han har
faktiskt mycket att göra. Han ritar en rymdskeppsaga, så måste han träna på cykeln
och vattna blommorna i sitt blomland. Han önskade sig rosor och persikoträd, men i den
torra jorden i bergsskrevan fick kompromissen bli ljuslila violer, när vi häromkvällen
hjälptes åt att rensa landet hittade jag vårens alla persikokärnor nerkrafsade i
jorden. Man måste våga drömma
Det är viktigt att drömma, att ha en vision om hur man skulle vilja ha
det. Jag började drömma om att få skriva på heltid för elva år sedan. Jag gav mig
själv tio år att försöka förverkliga den drömmen. På vägen har jag arbetat som
journalist och lärare, snuttjobbat, projektjobbat, frilansat. Varit pank, fått
stipendium, varit pank igen. Man måste ge sina drömmar tid. Jag har också
trädgårdsdrömmar, ibland har jag förtvivlat över den steniga lerjorden på Hamnö,
grävt med spett och spade, luckrat, släpat sten, kört sand, dynga och kompostmylla.
Sakta men säkert har det blivit bättre. Nu åtta år sedan det första spadtaget kan jag
laga saft av blommor från egen fläder, klängrosorna frodas och till och med pionerna
blommar i år. Men det har krävts en hel del svett och tålamod. Det är ren terapi att
få arbeta hårt fysiskt, gräva ner sig i myllan, känna hur det spirar och gror i
jorden. Jag hinner gudinog sitta och få annan sorts ont i nacke och axlar under
vinterhalvåret.
Ännu på 60-talet var konsumtion det samma som att bidra till samhällsutvecklingen.
Genom att konsumera mera skulle vi bygga ett bättre samhälle. Den goda människan var
den goda konsumenten som byggde det goda samhället. Man jobbade hårt, producerade mera
och konsumerade mera. Den ekonomiska tillväxten var stark och jämn. Men efter att
järnridån rasat, började den ekonomiska tillväxten rusa. Den reglerbara
förutbestämda nationella ekonomin ersattes av en svårförutsägbar global
marknadsekonomi. Världens totala konsumtion av varor och tjänster var runt
millennieskiftet sex gånger så stor som under 50-talet. Ändå har vi inte lyckats skapa
det goda samhället för att inte tala om den goda människan. Marknadsekonomin klarar sig
inte utan tillväxt, men ökad produktion och konsumtion gör inte nödvändigtvis
människan lyckligare. Vi hänger fortfarande på så gott det går, men kontrollen har vi
förlorat. Vi kontrollerar inte längre ekonomin utan ekonomin kontrollerar oss. Vi tycker
oss varken hinna eller ha råd att förverkliga våra mål och drömmar om det goda livet.
Vi har inte heller tid eller råd att ta hand om våra barn, sjuka och gamla. Det har
blivit samhällets uppgift. Överflödet har ersatt solidariteten. Politiker och
räknenissar är duktiga på att mäta tillväxt, avkastning och BNP, men vi måste börja
diskutera vad för sorts liv och ett hurudant samhälle vi bygger tillsammans.
Det är dags för en ny folkrörelse med Människan och hennes behov i fokus. Det är
människors grundläggande behov som skall vara normen för ekonomin. Kapitalismen måste
civiliseras. Vi behöver inte bara en daglig utkomst. Vi behöver också en existentiell
trygghet. Vi måste våga formulera och ge uttryck för våra mänskliga behov. Vi måste
våga göra våra egna val och tro på våra drömmar. Därför skall Leo och jag, ikväll
hjälpas åt att plantera ett persikoträd i den steniga jorden på Hamnö.
Löntagaren
1.6.2006 nr 5/06 |