Det är viktigt att drömma, att ha en vision om hur man skulle vilja ha det. Jag började drömma om att få skriva på heltid för elva år sedan. Jag gav mig själv tio år att försöka förverkliga den drömmen. På vägen har jag arbetat som journalist och lärare, snuttjobbat, projektjobbat, frilansat. Varit pank, fått stipendium, varit pank igen. Man måste ge sina drömmar tid. Jag har också trädgårdsdrömmar, ibland har jag förtvivlat över den steniga lerjorden på Hamnö, grävt med spett och spade, luckrat, släpat sten, kört sand, dynga och kompostmylla. Sakta men säkert har det blivit bättre. Nu åtta år sedan det första spadtaget kan jag laga saft av blommor från egen fläder, klängrosorna frodas och till och med pionerna blommar i år. Men det har krävts en hel del svett och tålamod. Det är ren terapi att få arbeta hårt fysiskt, gräva ner sig i myllan, känna hur det spirar och gror i jorden. Jag hinner gudinog sitta och få annan sorts ont i nacke och axlar under vinterhalvåret.

Ännu på 60-talet var konsumtion det samma som att bidra till samhällsutvecklingen. Genom att konsumera mera skulle vi bygga ett bättre samhälle. Den goda människan var den goda konsumenten som byggde det goda samhället. Man jobbade hårt, producerade mera och konsumerade mera. Den ekonomiska tillväxten var stark och jämn. Men efter att järnridån rasat, började den ekonomiska tillväxten rusa. Den reglerbara förutbestämda nationella ekonomin ersattes av en svårförutsägbar global marknadsekonomi. Världens totala konsumtion av varor och tjänster var runt millennieskiftet sex gånger så stor som under 50-talet. Ändå har vi inte lyckats skapa det goda samhället för att inte tala om den goda människan. Marknadsekonomin klarar sig inte utan tillväxt, men ökad produktion och konsumtion gör inte nödvändigtvis människan lyckligare. Vi hänger fortfarande på så gott det går, men kontrollen har vi förlorat. Vi kontrollerar inte längre ekonomin utan ekonomin kontrollerar oss. Vi tycker oss varken hinna eller ha råd att förverkliga våra mål och drömmar om det goda livet. Vi har inte heller tid eller råd att ta hand om våra barn, sjuka och gamla. Det har blivit samhällets uppgift. Överflödet har ersatt solidariteten. Politiker och räknenissar är duktiga på att mäta tillväxt, avkastning och BNP, men vi måste börja diskutera vad för sorts liv och ett hurudant samhälle vi bygger tillsammans.

Det är dags för en ny folkrörelse med Människan och hennes behov i fokus. Det är människors grundläggande behov som skall vara normen för ekonomin. Kapitalismen måste civiliseras. Vi behöver inte bara en daglig utkomst. Vi behöver också en existentiell trygghet. Vi måste våga formulera och ge uttryck för våra mänskliga behov. Vi måste våga göra våra egna val och tro på våra drömmar. Därför skall Leo och jag, ikväll hjälpas åt att plantera ett persikoträd i den steniga jorden på Hamnö.