Hur ofta har man inte hört det uttrycket. Och hur sällan har inte vederbörande låtit bli att leda påståendet i bevis.

Vem vet, kanske är det struntprat från början till slut.

Ta till exempel det här med fruntimmer. De är oftast bra mycket snyggare i dagens läge, om inte för annat så för att de gjort sig av med den där gräsliga pudelfrisyren från skolfotot 1986. Och även om naturen varit mindre givmild finns det alltid sätt att trimma maskineriet. Det är snudd på fusk, men ändå.

Bättre ställt är det också när det gäller bostadsräntor och spritpriser – rekordlåga. Teverutorna har blivit större, umgängeskretsen mindre (vem orkar) och datorerna snabbare. För att inte tala om midjemåttet som blivit ymnigare även det.

Men det säger han förstås ingenting om, Janne Josefsson. Vi snackar om de blågula stjärnråddaktören som gjort sig ett namn inom den undersökande (teve)journalistiken. Det var han som i tiderna tog ut svängarna i SVT:s Uppdrag granskning.

Nu är karlen tillbaka med en egen serie som omfattar sju avsnitt. "Josefsson" heter programmet.

Konceptet är lika enkelt som det är genialt. Programmakaren följer upp några av sina gamla reportage, åker runt och letar upp människor. Vad hände sen? är den sammanfattande frågan.

Det är fascinerande så det förslår, både på det individuella och sociala planet. Fram träder bilden av ett Sverige i förändring, ett samhällsklimat som under åren blivit allt tuffare.

Inget nytt där inte, men Josefssons infallsvinkel är så personlig, mänsklig och journalistiskt driven att man obönhörligen trillar i farstun. Fanken också, det ÄR mycket som var bättre förr.

Vid det här laget har Josefsson återstiftat bekantskapen med A-laget vid Kortedala torg i Göteborg och penetrerat klassklyftor i skolmiljö. Själv föll jag för det inledande programmet, det om Ivan och raggarkungen Sune.

Sune är den självutnämnda rasisten som ställer sig på bakhasorna när myndigheterna – på felaktiga grunder – ska utvisa en 11-årig grabb till krigets Slovenien. Som en av Sunes mindre nogräknade polare lägger saken: "Det måste finnas nån jävla gräns mellan rätt och fel, oavsett om det gäller blattar".

Den här historien slutar lyckligt, men när Janne Josefsson 12 år senare återvänder till "brottsplatsen" – bruksorten Munkfors i norra Värmland – är det inte bara glada miner.

Vart han än vänder sig möter han människor som känner oro inför framtiden. Otryggheten och kriminaliteten breder ut sig, men polisen har packat ihop. På bruket har man skurit ner, bytt ägare och nu går facket med mössan i hand.

En liknande utveckling kan man skönja i Möbelhandlarens dotter, denna finfina SVT-serie skriven och regisserad av John O. Olsson. Syftar inte minst på farsgubben Rolf Lassgårds väg från kaxig arbetarklasskämpe till mänskligt vrak med kottar i karburatorn.

Var finns de finländska motsvarigheterna? undrar man i sitt stilla sinne – utan att förvänta sig något svar. Hos oss är burken dum och rutan mörk, såväl analogt som digitalt. Alltid nånting.

TYCKA TILL OM MUSIK
"Inför Eurovision Song Contest", SVT Europa
– Kalla mig nordist, kalla mig stenålders, men personligen hade jag stor behållning av det när Thomas Lundin och hans nordiska kollegor drabbade samman om och kring melodifestivalen. På något som åtminstone påminner om svenska.

RADIO
"Naturväktarna", snacksaligt om naturens under, Radio Vega torsdagar
– Naturväktarna kommer lika säkert som våren. Och bra så. Så länge det finns folk som orkar grubbla och fråga om djur och natur finns det hopp. Så är de ju så himla avslappnade också, gubisarna i studion.

TV-FILM
"Mycket väsen för ingenting", Shakespeare på gott humör, MTV3 4/6
– Teater är bäst på film — förutsatt att engelsmannen Kenneth Branagh håller i rodret. Kärleken har väl aldrig varit större — och struligare — än i denna fullblodsfars med Branagh och Emma Thompson i luven på varann.