Fader Zlatko skyndar med stora kliv genom huset, han hejdar sig mitt i ett språng och sätter sig ner på huk för att hälsa på treåringen. Han talar tyska med henne och hon förstår allt, för efter en liten stund dansar de något som ser ut som en käck kroatisk folkdans så munkkåpan flaxar. De fnissar i samförstånd. Några korta sekunder sker ett viktigt möte. Inte i EU-parlamentet i Bryssel, inte i World Trade Center eller Kyrkornas världsråd, men på en prästgård ute på en holme i Östersjön.

Under och efter kriget på Balkan fick fader Zlatko den omöjliga uppgiften att ta hand om en stor grupp barn som förlorat sina föräldrar. Jag måste vara både en mor och en far för dem, berättar han och rösten bryts av rörelse. Jag tror jag förstår varför han är så rörd när han ser de frimodiga Kökarbarnen leka trygga och fulla av tillit. Av hans församlingsmedlemmar var den äldsta som dog under kriget en 104-åring som sköts i huvudet av serberna, den yngsta en sexmånaders baby som blev skalperad. Efter kriget bor fortfarande serber och kroater i staden Vucovar. Att nå en försoning är ett långsamt, på gränsen till omöjligt arbete.

Ofta får religionen skulden för alla världens krig, exploateringar och förföljelser trots att kärnan i så gott som alla världsreligioner är den gyllene regeln: var mot andra så som du vill att de skall vara mot dej. Just nu är världens ögon igen riktade mot Mellanöstern.

Tvåflodslandet, den bördiga halvmånen, området mellan Eufrat och Tigris har fött många högstående kulturer. Här skrev man, målade, gjorde avancerade metallarbeten långt före andra. I vår tid har många erfarna fredsförhandlare redan gett upp hoppet om en bestående fred i Mellanöstern. Det är inte religionernas fel. Det handlar om politik och makt och en våldsspiral som går långt tillbaka. Det kan ändå tyckas obegripligt att den judiska staten Israel, med medborgare som sett sina barn dö på gatan i ghetton, som sett sina släktingar deporteras med dödstågen, nu med öppna ögon kan tillåta att staten bombar libanesiska städer där människor ligger och sover i sina sängar. En förtvivlade libanesisk fader grät i teven: Jag har inte gjort något! Jag har aldrig ens varit politiskt aktiv. Mitt barn är dött! Vad skall jag göra?!

Men visst måste man även fundera vad det är för samhälle, vilka mekanismer det är som föder organisationer som Hizbollah eller palestinska självmordsbombare, som frivilligt låter sig slitas i stycken för att ta med sig andra i döden, men det är gravt felaktigt att säga att det bara är religionens fel.

I vårt samhälle där strävan efter ekonomisk tillväxt ständigt trissar upp tempot och skapar ett hårdare klimat är det vår mänsklighet som går förlorad. Vi har inte längre råd eller ekonomisk nytta att ta hänsyn till mänskliga faktorer. Inom judiskt tänkande talar man om vikten av att vara Mensch. Att vara en riktig människa, med tillgång till sina innersta tankar och känslor, och framförallt försöka göra det som är gott och rätt. De svåra trauman som krig och svält innebär förändrar människan, gör henne mindre mänsklig, mer djuriskt inställd på egen överlevnad.

Vägen till försoning i Mellanöstern känns omänskligt svår. Men vi måste hjälpa varandra att inte förlora vår mänsklighet även i terrorns tid. En judisk rabbi sade: Det är fredens morgon, när det är så ljust så du kan se dej själv i fiendens öga.