För att börja med det väsentligaste har utvidgningsprocessen varit en historisk framgång.

Jag hade personligen en möjlighet att vistas (och lära mig språk) på öriket Ösel i Estland i drygt en veckas tid i början på augusti. Varje estlänning jag träffade var nöjd — på ett påfallande realistiskt sätt — med medlemskapets ekonomiska och politiska fördelar. Det är nog sant att vi i Finland verkligen önskar att det estniska arbetsmarknadssystemet blev mera nordiskt — och facket starkare — men vi måste vara beredda att offra oss för att europeisera nya medlemsländer, inte minst vårt stora grannland Polen. Med andra ord: vi bör vara stolta över att få vara nettobetalare!

Sommaren 2006, som snart är förbi, har varit våldsam och blodig i Europas närmaste grannregion, dvs. Mellersta Östern, och särskilt i Libanon, Israel och Irak.

Det lilla ordförandelandet Finlands krafter kan inte räcka till att stoppa militära aktioner, men utrikesminister Erkki Tuomioja och hans medarbetare har säkert gjort sitt bästa för att åstadkomma det osäkra vapenstillstånd som råder just nu. Alla ansträngningar har ägt rum under den europeiska paraplyn. Man måste komma ihåg att EU till sitt ursprung är världens största och framgångsrikaste fredsmaskineri. Fredsperspektiven i Mellersta Östern är möjliga enbart om Europa tillsammans med Förenta Staterna och Ryssland gör sitt yttersta. Det innebär att en livskraftig palestinsk stat och ett Libanon utan krig får sina chanser så snart som möjligt.

Det har gått bra i Finlands ekonomi redan länge fast arbetslöshetssiffrorna fortfarande är alltför höga och arbetslösheten drabbar så många. Sommarens goda nyhet inom EU har varit att det ekonomiska uppsvinget i både Tyskland och Frankrike har varit klart starkare än t.ex. i USA, nyliberalernas heliga land. Fast EU:s stora länder, dvs. Tyskland, Frankrike och särskilt Italien, säkert behöver interna reformer och visst nytänkande, har den europeiska modellen igen visat sin kraft som den länge har gjort i våra grannländer Sverige och Danmark.

För att möta globaliseringens utmaningar behöver vi absolut en stor och djupare Europeisk union. EU behöver för sin del en konstitution eller ett grundfördrag som tills vidare ligger på hyllan av välkända skäl. Den fackliga rörelsens viktigaste bidrag till fördraget, kapitlet om grundläggande rättigheter, måste bli verklighet.

Vi som tror på och älskar Europa måste ständigt kunna kämpa mot vänster- och högerdemagogernas billiga argument om EUs kriser och problem. Det finns stora problem men dem bör vi försöka lösa på ett pragmatiskt sätt — alltså europeiskt.